En reseberättelse

I förra veckan var jag i Israel och på Västbanken. Det var en vecka när den amerikanska presidenten försökte mäkla fred, utan att göra några påtagliga framsteg. I Jerusalem och i Betlehem kastades det stenar. I Tel Aviv var stranden full av solbadare och strandtennisspelare. I Gaza syntes en ny bil; någon hade lyckats smuggla in delarna via tunnlarna från Egypten och sedan montera ihop den igen. I checkpointsen längs med muren kring Västbanken köade tusentals människor varje morgon för att ta sig till sina jobb, sina fält, till sjukhus och skolor. I Hebron slängde de fanatiska israeliska bosättarna skräp på sina palestinska grannar. Tja, ni förstår, det var en ganska ordinär vecka.

Här är några blandade, fragmentariska intryck:

Muren, säkerhetsbarriären, staketet: så här ser den åtminstone ut i utkanten av Betlehem.

Här är vägen in i Jerusalem, några få minuters bilfärd bort. En vanlig vardag kommer folk dit vid två på morgonen, vissa sover en stund på kartongbitar för att hinna först in genom spärrarna, vid fem på morgonen är kön redan lång.

Vi tog en promenad över till den västra sidan och tillbaka. Eftersom det var Yom Kippur och checkpointen var stängd för palestinier var området folktomt. De enda vi träffade på var tre uttråkade vakter som hängde på spärrarna och testade fingeravtrycksmaskinen. När någon i gruppen tog fram sin kamera skrek de åt oss, annars var det fritt fram. Ibland ger ett EU-pass en märklig frihet.

I det här huset bor en stor familj – med sex barn, har jag för mig. På muren finns flera övervakningskameror. Soldaterna som bevakar området kring huset vill inte att familjen ska dra för sina gardiner, de vill kunna se vad som pågår i lägenheten. I bottenvåningen finns en butik, den verkar inte locka särskilt många kunder.

Den här gatan brukade vara ett livligt shoppingstråk, nu är den snudd på folktom.

Bosättningen Har Homa ligger inklämd på en kulle mellan Betlehem och Jerusalem. Hela kullen har bebyggts på lite drygt ett decennium. De vita, fyrkantiga husen syns från stora delar av Betlehem. ”Dit brukade jag vandra på helgerna”, berättade en universitetslärare för oss. Nu är området inhägnat, förmodligen är de flesta palestinier som tar sig in byggnadsarbetare.

Den här lilla flickan stötte vi på i ett flyktingläger i Betlehem. Halva journalistgruppen kastade sig över sina kameror. Det var faktiskt svårt att släppa henne med blicken; de ledsna ögonen, pistolen mot ansiktet, ”My lovely girl” över magen. Samtidigt kändes det lite äckligt, igelaktigt. För flickan hade inte bett om att bli någon slags symbol för misär och våld och flyktingskap, hon var bara en liten gullig tjej som råkade leka med en plastpistol.

Jag blev ledsen av att se henne, ledsen av att tänka på att också hon kan få växa upp med att ta den fruktansvärda, onödiga, permanenta palestinska flyktingkatastrofen för given. Jag hoppas den lilla flickan slipper hänga upp sitt liv på att hon någon gång ska återvända till en förfaders ickeexisterande hus i en ickeexisterande by någonstans i Israel. Jag hoppas hon får höra att hon har rätten till egna val och ett bra liv någonstans där hon själv vill leva.

På Västbanken hyllas fortfarande den korrupte skitstöveln Arafat; hans bild syntes lite varstans, här på ett skåp på Birzeituniversitet i Ramallah.

På campusområdet stötte vi också på följande konstruktiva protest: ”Zionism is worst than Nazism”. En universitetslärare berättade, inte utan stolthet i rösten, om hur studenterna för några år sedan kastat sten på Lionel Jospin när han haft mage att kritisera Hizbollah. Det där med, tja – åsiktsfrihet, olika synsätt som bryts mot varandra, en fri debatt – verkade inte gälla ämnen som på något sätt berörde Israel.

Det här grabben träffade vi på i Sderot, en israelisk stad nära Gaza. Han leker i en stor orm som också kan tjänstgöra som skyddsrum. Det behövs, med tanke på Kassamraketerna som trillar ner med ojämna mellanrum. Sedan januari i år har över 200 raketer träffat Sderot.

Om man ser noga på metallskrotet upptäcker man att raketerna har olika färg, beroende på vilken grupp som har skickat dem.Det sägs ibland att Kassamraketer är primitiva, trubbiga – snudd på ofarliga. Det där med primitiviteten är nog en skral tröst om man är fem år och vecka efter vecka tvingas gömma sig från fallande bomber.

Det som syns i diset är Gaza. Där pågår inget lidande, ansåg vår israeliska guide. ”Det kommer stora lastbilar med mat och varor till Gaza varje dag! Till och med djuren får mat!”

Den så kallade journalistkullen utanför Sderot, den med utsikten mot Gaza, hör till de mest bisarra ställen jag någonsin besökt. På vägen dit såg vi tre turistbussar. Uppe på platsen fanns ett gigantiskt vindspel och en bänk, där fyra unga israeliska soldater satt och såg ut över utsikten. ”Ungdomar gillar att komma till det här området på kvällarna och röka på”, förklarade guiden obesvärat. Mmm, vad kan väl gå upp mot att se solen gå ned över en humanitär katastrof?

Den sista dagen åkte jag med hälften av gruppen till Tel Aviv. Sanden var vit och varm, havet ljummet, allt kändes fridfullt. Vi var märkligt upprymda allihop, det var den skönaste dagen på länge.

Tisdag

Det känns lite fånigt med ursäkter. Det här är en slaskblogg, jag skriver hur och när och om vad jag vill, vilket på senaste tiden mest har varit trams och just nu uppenbarligen är riktigt sällan.

Fast om en vecka ungefär kan ni nog förvänta er någon slags uppdatering. Jag är på journalistresa i Mellanöstern, programmet är digert, vi åker till flyktingläger och bosättningar och checkpoints och träffar professorer och regeringsföreträdare. När väl de här tolvtimmarsdagarna är över kanske jag får inspiration att skriva en och annan rad igen.

Odessa, dag sju

Min värdinna, G, är närmare femtio och bor själv med sin yngste son. Mannen – hennes andra – bor någonstans i grannskapet och hennes äldsta son har gått till sjöss.

G har fantastiska röda lockar och är alltid vänlig och glad, trots att hennes tillvaro verkar rätt tuff. Varje morgon gör hon frukost åt mig – blinier med rivet äpple, eller varma mackor och ett glas kefir – samtidigt som hon berättar (på ryska med några engelska ord här och var) om sitt liv. Jobbet på förskolan som hon blev av med under de hårda åren på 90-talet.  Pensionen som inte räcker till mycket mer än hyran. Den vilda lillkillen hon passar några timmar om dagen.

Varje söndag går hon i kyrkan. G döptes när hon var 45, efter att äldste sonen hade dragit med henne på gudstjänsterna. ”Han tror verkligen. Jag – jag vet inte riktigt. I dag tror jag inte särskilt mycket. Om du frågar mig imorgon kanske jag säger något annat. Men när livet var tufft bad jag om hjälp, och nu går jag dit för att tacka Gud. Det är min plikt, något jag måste, you understand?”

Yngste sonen är den strulige. Han är arbetslös, hänger på stan, är sällan hemma. G ser orolig ut så fort hon nämner hans namn. Faktum är att jag knappt har sett till honom – jag hör honom bara.

Så fort G försvinner om morgnarna fylls lägenheten av högljudd rysk rap. Det låter faktiskt helt okej, det är bland den bästa ryska hip hop jag hört, men jag vågar inte fråga vad det är han lyssnar på. På en vecka har han inte bevärdigat mig med mer än ett kort ”good morning”.

Så jag lämnar honom i fred, smyger ut, går runt på stan och turistar i timtals. Det är en helt okej tillvaro, även om jag börjar längta efter ett eget kök och ett eget badrum och en lägenhet utan en blängande 22-åring.

Odessa, dag tre

Det är en varm stad. Inte bara i luften, utan i ljuset, arkitekturen; husen är låga, trottoarerna breda, gatorna lummiga, parkerna välskötta, människorna vänliga. Mitt i stan känns fattigdomen långt borta, på de fullsatta kafeerna längs med paradgatan Deribasovskaja beställer folk latte för en tjuga och en pizza för en femtiolapp utan att blinka. Maten är god, servicen likaså.

Men strax utanför centrum är förfallet uppenbart. Huset jag bor i, bara tio minuters promenad från paradgatan, påminner mig om det jag en gång bodde i Quartier Latin:  trappuppgången är pampig, fönstren gigantiska, takhöjden imponerande. Men den mörkgröna färgen på väggarna flagnar, fönsterkarmarna ruttnar, det är extremt lyhört. På nätterna vaknar jag av vildkatternas skrik på gården. Jag får precis samma känsla som i St Petersburg för tio år sedan: jag vill adoptera några hus, gärna en hel gata, och renovera dem från grunden.

September är annars en bra månad att turista här. Det är varmt, men inte överdrivet hett; hösten har börjat. 

I går firades skolstarten. På morgonen möttes jag av hela tåg med skolbarn: pojkar i nystrukna skjortor, flickor i svarta kjolar, vita blusar och gigantiska vita rosetter i flätorna. Sedan kunde man se hela familjer som firade sina barn på restaurangerna i stan, medan lärarna vandrade hem med famnarna fulla av blommor. Det kändes lite som att jag hamnat mitt i en femtiotalspropagandafilm från Sovjet.

Det är inte bara småflickor som bär vitt och svart på första september, det gör de äldre också. Fast från fjorton års ålder ungefär är modet mer kreativt, klänningarna korta och urringade, skorna (inte sällan i plast eller fuskläder, sådant som skär in i fötterna och smärtar för varje steg) har minst fem centimeters klack, gärna femton.

I går såg jag på när en hel skock tonårstjejer obekymrat sprang uppför Potemkintrappan i klackar som sannolikt hade fått mig att bryta benen efter en kvart. En scen nästan lika nervpirrande som den med barnvagnen.

Å ena sidan blir jag imponerad av alla kreativa kvinnor som gör sig vackra med (förmodar jag) små medel. Å andra sidan finns det något djupt djupt deprimerande med det patriarkala system som blir övertydligt så fort man ser sig om. Det är omöjligt att göra något i femtoncentimetersklackar, utöver att vara vacker.

De tonåriga killarna bryr sig inte nämnvärt om hur de ser ut, de flesta verkar satsa på asbo-looken. Jeans, jympabrallor, någon fladdrig t-shirt. Sen sitter de bredbenta på en bänk i stadsparken och dricker öl vid halvtolvsnåret på förmiddagen, självklara, självsäkra – och spanar de på de vackra, vackra flickorna som klapprar förbi i sina tortyrinstrument till skor.

Och ryskan? Tja, hittills har jag bara hunnit bli förvirrad. Min passiva vokabulär räcker ganska långt, men min aktiva är så liten att jag uttrycker mig som en tvååring. Jag blandar ihop i går och i dag, presens och futurum, ackusativ och dativ. Men eftersom jag är själv med min lärarinna – som pladdrar på, ganska obekymrat, om väder och politik och ditt och datt – kan jag inte undkomma, något litet lär jag väl i alla fall lära mig.

♥ Vinni Puh

På lördag är det bröllop igen – säsongens fjärde och sista – och på måndag åker jag till Odessa för att putsa upp min rostiga ryska. Bröllop är härliga saker och Ukraina är knappast världens ände, ändå verkar förberedelserna inför fester och resor ta upp nästan all min lediga tid och göra mig obegripligt stressad. Jag har inte sett en ny film på flera veckor, inte läst ut en bok heller.

Min lista på böcker som jag vill läsa bara växer och växer (Rivka Galchens Atmospheric Disturbances, Keith Gessens All the Sad Young Literary Men, Sylvia Townsend Warners Lolly Willowes, Wells Towers Everything Ravaged, Everything Burned, Paul Yoons Once the Shore, W G Sebalds Austerlitz, Zoë Hellers The Believers, Colm Tóibíns Brooklyn, Claire Castillons Insekt, Nina Bouraouis Avant les hommes) men när jag väl är hemma orkar jag inte plocka upp en enda bok.

Fast äsch, nu ljuger jag. Jag läser visst, fast bara barnböcker. Numera begriper jag ungefär precis så mycket ryska att jag kan traggla mig igenom Bröderna Lejonhjärta och Nalle Puh, så det är vad jag har på nattygsbordet.

Det är egentligen inte så dumt. Den ryska versionen av Nalle Puh, Vinni Puh, är nämligen en förtjusande bekantskap, förmodligen bland den charmigaste barnkultur som producerats i Sovjet. Vinni rumlar runt i ett fantastiskt, lätt surrealistiskt tecknat landskap, pratar med mörk röst och har betydligt mer karaktär än i Disneyversionen. Kruxet är bara att jag köpte böckerna med tanken att de skulle vara ett steg på vägen mot Tjeckovnovellerna jag egentligen vill läsa på ryska, men hittills har jag inte klarat mig igenom något mer avancerat än Nalle Puhs jakt på honing.

En semesterberättelse

Det började redan i Kåseberga. Vi hann knappt parkera innan vi träffade på en vänlig kvinna med ”Ales stenar” tryckt på t-shirten.

”Vill ni ha lite information?” frågade hon. ”Det är en gratis guidning uppe vid stenarna klockan ett också.”

Visst, svarade vi. Det var först några hundra meter längre fram, när vi började läsa lappen, som vi förstod att vi hade hamnat mitt i ett ganska ensidigt informationskrig. ”Informationen” hade skrivits av homeopaten och hobbyforskaren Bob G Lind och bestod mest av utfall mot andra forskares idéer om stenarna.

I omkring tio år har Riksantikvarieämbetet och ”arkeoastronomen” Bob G Lind bråkat om varför Ales stenar restes. Riksantikvarieämbetet har länge hävdat att Ales stenar är en skeppssättning från brons- eller järnåldern. Löjeväckande, anser Lind, Ales stenar är ett solur!

Efter en lång och hård fajt gick Riksantikvarieämbetet till slut med på, för ett par år sedan, att information om de olika teorierna skulle sättas upp vid stenarna. Det ändrades i våras, när länsstyrelsen i Skåne beslutade att ta bort alla skyltar och ersätta dem med guidade turer.

Så lätt ger sig förstås inte en man som Bob G Lind. När vi tagit oss upp för backen upptäckte vi följande:

Inte långt därifrån finns det här plakatet:

… och den här högen med broschyrer:

När vi försökte kika på broschyrerna flög Bob G Lind själv fram.

”De kostar trettio kronor!” ropade han.

Vi gick snabbt vidare. Men några minuter senare stod han uppe på höjden, började samla folk omkring sig och drog igång en guidning om hur solstrålarna träffar stenarna vid olika tidpunkter – utan att nämna ett ord om att hans teori är rätt kontroversiell.

Jag är förstås ingen expert, men jag kan inte låta bli att känna viss skepsis mot en ”forskare” som inte först och främst ser till att övertyga sina kollegor och framlägga bevis för sina teorier, utan istället försöker samla på sig en stor turistfanclub genom att sitta vid en kohage och kränga broschyrer.

Turisterna verkade hursomhelst glada för att bli guidade, oavsett vem som levererade informationen. Nästa gång vi kommer dit funderar jag på att konkurrera ut Bob G Lind med ytterligare en alternativ teori:

”Det ni ser är resterna av Gooms käftar. Han begravdes här efter en hård strid med Chili Seven.”

Den teorin är inte heller vetenskapligt accepterad, men kan åtminstone bli ganska underhållande.

Om våldtäkter och offer

Det är så många  som skriver smarta saker om kammaråklagare Rolf Hillegrens vidriga våldtäktsuttalanden – och de aggressiva antifeministiska inläggen som följt på den rättmätiga upprördheten över Hillegrens idiotier – att jag tänkte låta bli att skriva något alls. Men sen läste jag Julia Skotts inlägg om hur svårt det är att se sig själv som potentiell förövare och kom att tänka på hur vansinnigt svårt det ibland tycks vara att sätta sig in i offerrollen också.

En god vän berättade nyligen om den första gången han kände en viss oro för att bli våldtagen.

Så fort han började prata kände jag igen tillfället. Precis när jag flyttat till Uppsala för att plugga, hösten 1997, gick en våldtäktsman lös i studentkvarteren. Det ovanliga med den här våldtäktsmannen var att han överföll och våldtog unga män. Eller, nja, åtminstone en ung man. Om jag inte minns fel kom det snabbt in en andra anmälan efter den första – men anmälan nummer två visade sig vara fejk.

En enda våldtäkt är självklart en för mycket, men i vilket fall – det handlade om något eller några enstaka fall, inte en massiv trend där männen i Uppsala började våldtas i samma utsträckning som kvinnorna. Men fallet fick stort utrymme i medierna och diskuterades lite överallt.

Jag bodde då i en korridor med fyra trevliga män som var mellan kanske 23 och 33. Jag minns långa diskussioner om självförsvar, om vilka vägar man borde undvika att gå mitt i natten. Och jag minns den storögda förvåningen när jag informerade dem om att oron de upplevde var vad ganska många tjejer i deras närhet var med om jämt, varje gång de gick hem, oavsett om det var med någon eller på egen hand.

De var knappast ensamma om att bli omskakade. Tolv år har gått, men min kloka, empatiska vän beskrev ändå nyheten som en ahaupplevelse, något som förändrade hans syn på våldtäkter.

Som sagt – det finns inget positivt i en våldtäkt, ingenting stärkande med skräck och oro. Men efter den där hösten inbillar jag mig att det är en sak att teoretiskt tänka på rädsla, att fundera på hur det är att få sitt handlingsutrymme begränsat, och en annan att faktiskt vara med om det. Och att det nog är väldigt svårt, efter att man väl tappat distansen till offerrollen, att se falska anklagelser om våldtäkt som ett värre problem än faktiska våldtäkter.

veckans insikter

…att gå på tak är inte tillnärmelsevis så läskigt som jag trodde att det skulle vara, åtminstone inte när man sitter fast med sele och säkerhetslina. Även om det var härligt att se ut över Stockholm saknade jag den lätta svindeln, pirret, som jag förväntade mig att en promenad på en smal avsats utan räcken sisådär 45 meter upp skulle framkalla. (I morse tittade jag ut över bygget  vid vårt hus och såg en byggarbetare som skuttade fram över taknocken helt utan skyddsräcken och linor, på ett fullkomligt Spindelmansliknande vis. Plötsligt blev jag ganska imponerad och inte så lite avundsjuk.)

…att man aldrig ska underskatta ett gäng 30-somethings behov av bubbel.

…att folk nästan alltid bondar till hitsen från barndomen och tonåren, MTV-åren har vi visst alla gemensamt, det var efteråt musiklyssnandet blev mer komplicerat. Låt folk skråla till Cyndi Lauper och det blir fest direkt.

…att det där med att organisera möhippor är ett härke, hur glatt tillfället än är, hur trevliga deltagarna än är i vanliga fall. Antingen är viljorna för många och starka och motstridiga (vi måste göra det här, jag vet bäst vad bruden önskar sig, allt måste vara perfekt, men dagen får max kosta 300 kronor), eller också tror folk att hippan är så uppstyrd och välorganiserad att de själva inte behöver ta ansvar, alls. Enkla frågor – kan någon ta med sig en picknickfilt? Någon? Snälla? – får inga svar förrän tredje gången de ställs.

…att det är underbart att höra när ens vänner berättar sina kärlekshistorier, plötsligt blir det en samlad berättelse av alla de där tillfällena man själv betraktat lite från läktarplats. Och att det är riktigt rörande att på nytt inse att vännens alldeles vanliga fästman, den sympatiska människan man själv känt och ätit middagar med och firat födelsedagar med  i åratal, kan vara föremålet för så starka känslor och så oerhört mycket kärlek.

go invent something

Dagens hittills mest upplyftande läsning: Maira Kalmans Can Do – And the Pursuit of Happiness Blog, som jag blev påmind om av Martin Gelin.

apropå det där med perspektiv: