Tre baconfrackar, tack!

Om du har missat att gå in på Awkward Family Photos har du nu minst tre skäl:

Sommarläsning

Den här listan är för vännen B, som önskade sig lite boktips inför sommaren. (Novellerna rekommenderar jag för att varva ned mellan alla representationsmiddagar. Resten av böckerna, eller åtminstone några av dem, till semestern.)

Böcker jag läser, har läst nyligen (eller bara rekommenderar som strandaccessoar):

Junot Diaz – Oscar Waos förunderliga liv

Jhumpa Lahiri – Unaccustomed Earth

Siri Hustvedt – Sorgesång

Lorrie Moore –  Collected Stories

Graham Greene – The End of the Affair

Haruki Murakami – The Wind-Up Bird Chronicle

(Fast för tillfället läser jag nästan bara Infinite Jest, den gillar jag förstås också.)

Böcker jag vill läsa snart snart snart:

Colum McCann - Let the Great World Spin

Willy Kyrklund – Prosa

Trude Marstein – Göra gott

Juli Zeh – Fritt fall

Naja Marie Aidt – Babian

Wells Tower – Everything Ravaged, Everything Burned

Chimamanda Ngozi Adichie – The Thing Around Your Neck

Daniyal Mueenuddin – In Other Rooms, Other Wonders

Kamila Shamsie – Burnt Shadows

Aravind Adiga – Between the Assassinations

Nina Bouraoui – Innan männen

Och alltid: Tove Janssons Sommarboken, för rörande, rolig högläsning (gärna på fulfejkad finlandssvenska.)

……….

Hörni, vänner, fyll på listan!

Och B – är det inte dags för en skriftlig kommentar? Jag vet ju att du läser.

Almedalen, torsdag

Trött? Syrlig? Inte jag. Jag brukar tröttna på Almedalsminglandet efter halva veckan, men i år trivs jag rätt bra i ankdammen. Det finns ändå något fint i det ohejdade politiknörderiet, det faktum att man kan börja prata med nästan vem som helst och få en hyfsat avancerad analys av kvällens tal.

När jag introducerar en kollega för en god vän ger de sig kvickt in i en diskussion om problemen med att tjugo procent av männen inte tar ut någon föräldraförsäkring. När jag träffar en gammal bekant, en kille jag senast hängde med i baren på Snerikes för tja, åtta år sedan, tar det två minuter innan vi pratar om Pirate Bay och upphovsrätt.

På Frihetens allsångskvällar tar de borgerliga ungdomsförbundarna i från tårna i vänsterns kampsånger, gärna på skamlös fejkproletärgöteborgska. Inne i krogens mörkaste hörn sitter kidsen uppkrupna i sofforna och pratar röstmaximeringsstrategier och värnskattens eventuella avskaffande.

Och när jag går förbi ett par som ser nyförälskat ut – hon ler sitt varmaste leende, han står framåtlutad och ser henne djupt i ögonen – så hörs det från mannen, med bara en liten touch av fyllesluddrande:

- Du vet, för våra industrier är ju energiskatterna avgörande.

Strax före midnatt, Donners Brunn

Vi (trötta, törstiga, efter en lång dag i solen):

- Två alkoholfria drinkar, gärna lite syrliga.

Backslickkillen i baren höjer på ögonbrynen, ler och stöter till sin närmaste kollega:

– Hörde du! Två juicedrinkar.

Kollegan (högt, mycket spydigt, samtidigt som han börjar blanda):

- Två juicedrinkar! Syrliga! Åh, det här är min favorit. Det här blir skitbra. Det här är min specialitet. Det här är vad jag gillar att göra. Juice och juice. Det här är vad jag är bäst på.

Vi (mumlande, vi vill ändå ha de förbannade drinkarna):

- Visst, släng in en spritsort i mixen, det gör ju att ditt jobb blir jävligt avancerat.

Almedalen revisited

Det börjar kännas välbekant, alltihop. Trängseln i pressrummet. Trängseln på seminarierna. Trängseln på Donners Brunn. Har vi träffats förut? Sågs vi i går, eller förra året? Kan vi varandras namn? I rosédimman spelar det knappt någon roll.

Hittills har jag lyckats få till en riktig lyckträff: ett seminarium om Arktis, om olja och fiske och miljöproblem och ekonomi och maktanspråk. Sanslöst spännande, verkligen en guldgruva för politiknördar, ändå var salen halvtom – den ende jag kände igen i publiken var  ÖB, som satt framåtlutad och lyssnade koncentrerat. Fast det förstås, med 1040 arrangemang på en vecka finns det knappast publik till allt.

Stämningen i pressrummet – och maktens kulle, den bredvid scenen där partiledarna håller tal – är som vanligt både hemlighetsfull och vänligt kollegial. Där skämtas det ganska rått om politikernas tal och utspel, där kan man råka höra vad de förment oberoende kommentatorerna egentligen tycker.

Annars… annars är det rätt roligt att spana in politikernas sommarstil. De flesta bär upp den lediga Almedalsklädseln riktigt väl, de ser lite gladare ut, lite mer tillgängliga och avslappnade. Den enda jag skulle vilja skicka en stylist på är nog Thomas Östros – på förmiddagens ekonomiska seminarium sportade han en skjorta som accentuerade magen, dolde nacken och förkortade armarna, samtidigt. Hörni, sossestrateger, ge killen ett vänligt tips: stora blå rutor mot vit botten, hög button down-krage och vida, fladdriga ärmar som kapas vid armbågarna klär ingen.

MJ

Det känns omöjligt att skriva om något annat, lyssna på någon annan. Sent i går kväll skulle jag bara stänga ner Twitterfönstret när jag såg frågan: är MJ död?

Småtimmarna tillbringades på TMZ, NBC, CNN, LA Times. Jag surfade mig igenom de där webbtevesändningarna när alla väntade på bekräftelse, men programledarna ändå var tvungna att fylla tiden med något: småsnack om egna MJ-upplevelser, (– He started out so young, with those…songs….(obekväm tystnad) – Yeah, it was, like… I want you back! – Yeah, that’s it, that’s the song.) eller utdragna intervjuer med gråtfnittrigt nervösa fans som samlades utanför UCLA.

Det känns som att jag har sörjt Michael Jackson så länge, eller åtminstone: den Michael Jackson som inte bara verkade plågad och sjuk och bisarr, den som såg ut att kunna njuta av sitt liv. Men när beskedet till sist kom gick ändå en ilning längs ryggraden. De snabba fötterna, den tyngdlösa dansen, rösten, den där rösten – kan de sluta finnas?

———–

Efter en dag ute i solen kommer jag hem och upptäcker massor av intressanta analyser.

Läs Johanna Koljonen!

Vi kunde aldrig prata om Jacksons sannolika pedofili i samma mening som hans konstnärskap och hans kändisskap eftersom hans patologiska beteenden så uppenbart hänger ihop med varann. Accepterar man allvaret i anklagelserna och skadorna som Jacksons uppväxt i offentligheten tillfört honom själv och, uppenbarligen, en mängd andra småpojkar, då är det inte roligt längre. Det är inte roligt att prata om Bubbles och syretältet och att han döpte båda sina söner till Prince Michael.

Och läs Michael Kinsleys The Prisoner Of Commerce, publicerad redan 1984:

What’s happened to Michael Jackson isn’t too different from what they used to do to young male singers in Europe a few centuries ago, to keep their voices sweet. In another way, it resembles the exploitation of child stars lika Judy Garland in the heyday of the Hollywood studios. In fact, what American capitalism has done to Michael Jackson is even a bit like what the Soviets do to their women athletes. 

A sickening cover story on Jackson in the March 19 Time takes as its theme that there is something wonderful about being an incompetent human being. “Jackson’s world of fantasy is easier to dismiss with malicious gossip than understand with sympathy,” Time scolds. It quotes Steven Spielberg: “He’s like a fawn in a burning forest.”

Buffy – Twilight, 1 –0

Edward: You’re like my own personal brand of heroin.

Buffy: Oh my god, are you 12?

Brev till framtiden

Varför har jag inte upptäckt det här förut? På FutureMe kan man skicka ett mejl till sig själv, fast i framtiden. När jag var liten kryllade mina dagböcker av sådana brev. “Öppnas om fem år”. “Öppnas om tio år.” “Öppnas när jag är 25.”

Typiska frågor var: “Vill du fortfarande bli författare?” Eller också: “Har du berättat för X/Y/Z att du gillar honom?”

När jag väl öppnade breven blev svaren nästan alltid nej. Nej, jag umgås inte längre med A eller B, nej, X/Y/Z glömde jag bort, nej, jag blev inte skådespelare/filmregissör/allmän världsförbättrare, nej, jag bor inte i någon cool världsstad, nej, jag är inte gift, har inte skrivit någon bok eller bestigit några riktigt höga berg eller ens besökt alla kontinenter.

Men idén är jag fortfarande förtjust i. Jag har ändå gillat de där frågvisa, nördiga breven, även de riktigt lillgamla och pinsamma, de har påmint mig om vad jag en gång ville göra av livet.

Evenemangsantipati

Dan Hallemar skriver det som behöver skrivas om Volvo Ocean Race:

På morgnarna “öppnar” Skeppsbron klockan tio. En kajpromenad kan inte öppna klockan tio, som om det var någon boutique för seglardojor.

Dessutom ger han sig på evenemangshysterin i Kungsträdgården, och sånt är ju alltid sympatiskt. Att såga evenemangen alltså. Förutom under den korta körsbärsblomsäsongen är Kungsan en av Stockholms mest outhärdliga platser: Stiletto Run! Rix FM Festival! Pro Superbike! Ronald McDonald på skridskobanan! Poker in the Sky! Paintertainment! Accordion Club! Smokinglirarna! Conga i Kungsträdgården!

Vad hände med, ni vet, en vanlig park, ett ställe där man kan vila benen, äta en glass, kika på folk, prata en stund, tjuvlyssna – och det utan att underhållas av hamburgerclowner eller diverse C-artister som wailar sig igenom säsongens D-hits i skrälliga högtalare?

Makt och kläder

I dag är jag med i P3 Kultur – det finfina sommarprogrammet som leds av briljanta Johanna Koljonen – och pratar om politiker och deras kläder.