lördag

Läs Ola Nordebo:

“Det finns ingenting som är lätt eller okomplicerat med flyktingmottagande, asylpolitik och integrationsarbete. Nästan allt är svårt, fullt av målkonflikter, av angelägenheter som skaver mot varandra, gråzoner utan klara regler. Inte heller hur man praktiskt ska gå tillväga när det gäller vården för papperslösa är givet.
Just därför är det så viktigt att åtminstone utgångspunkterna, de principiella ställningstagandena, är glasklara och bottnar i en demokratisk, humanistisk och liberal människo- och samhällssyn. Börjar vi i lagskrivningar överge en sådan grundläggande värdering som alla människors lika värde och rätt till vård, då gungar marken; då orkar den inte bära upp portalprinciper längre.”

fredag

Det finns många fördelar med att skumma igenom landets ledarsidor. I dag, till exempel, hade jag det stora nöjet att få ta del av Sofie Wiklunds tankar om livet efter döden i Dala-Demokraten:

“Så fort det handlar om ett mord så går det in genom ena örat och ut genom andra på mig. Jag orkar inte engagera mig. Självklart finns det undantag såsom mordet på Engla, för då handlar det om ett barn och det gör mig heligt förbannad. 
Men när det här diskuteras så glöms en stor och viktig del bort: nämligen vad händer efter döden? 
En del tror att det inte händer något alls, medan andra tror att det finns ett liv efter döden. Många har upplevelser, som de inte vågar tala högt om. En av mina vänner har vid flera tillfällen varit med om att hon sett “spöken” eller rättare sagt “människor från andra sidan” på sitt jobb. Hon känner deras närvaro, ser dem ibland, och vet att de är ofarliga. 
En del upplever det här som rent nonsens. En av mina andra vänner avfärdar allt sådant här med förakt. Hon fnyser åt det amerikanska mediet Sylvia Browne, som har hjälpt människor att förstå vad de upplever. Hon har varit medial sen barnsben, och har skrivit om nära döden upplevelser, drömmar och om ett liv på “andra sidan”.

(…) En del hör konstiga ljud i sitt hem, steg, andetag. Andra ser människor i sin lägenhet. Andra känner dofter. Ändå avfärdas det här som trams av många. 
Varför? Jo, i det här landet talar vi sällan om döden. 

Det finns också en övertro på vetenskapen i det här landet, det finns en övertro på folk som sitter på makten. Och de säger att sådant här är bluff och båg. Men hur kan de avfärda sådant här så lätt? Och är det inte också så att det finns tillfällen då även vetenskap är tro? ?Samtidigt börjar teve lyfta fram de här frågorna allt mer, och det är bra. Dörren till ämnet döden kan inte hållas låst hur länge som helst. Om folk inte öppnar den med nyckel så kommer den förr eller senare att slås in. Och nu börjar många glänta på dörren till livets stora frågor.” 

Receptet är enkelt: om vi bara börjar tala mer om döden kommer vi också att tro mindre på vetenskapen och lita mer till spöken och Agneta Sjödin-andlighet. “Livets stora frågor” kanske inte är så komplicerade, trots allt.

starstruck

Konrad skriver fint om nya SATC-filmen. Jag har hamnat i en se-ikapp-amerikanska-the Office-fas, så därför blev jag alldeles lycklig av dagens imdbfynd: Farlanders. Dave Eggers och Vendela Vida skriver, Sam Mendes regisserar. Och rollistan är sjukt lovande: Maggie Gyllenhaal, Maya Rudolph, John Krasinski, Allison Janney, Jeff Daniels. Inspelningen verkar pågå just nu, någonstans i Connecticut. Här bloggar en statist om upplevelsen.

onsdag

Jag trodde faktiskt inte att Franco Frattinis idéer om att förbjuda våldsamma datorspel skulle få något större genomslag i Sverige, men nu är möjligen en debatt på gång.

Anders Bergsten, ordförande för kd i Bollnäs, vill stoppa GTA IV. I Expressen i dag förklarar han varför:

“I fjol skrev jag en motion till kristdemokraternas riksting där jag yrkade på att kd i alliansregeringen skulle verka för ett förbud mot våldsamma spel i Sverige. Jag menar att det är viktigt att sända en signal att man inte uppmuntrar ens i spelform att ta livet av andra människor. Det visar samhällets syn på underhållningsvåld. Det räcker med att en procent av spelarna blir negativt påverkade, att vi räddar livet på en enda ung människa, för att ett förbud ska vara acceptabelt.” 

Risken för att en enda människa blir negativt påverkad räcker alltså för att införa ett förbud. Följdfrågan måste bli: vilka andra kulturformer ska begränsas så fort en person riskerar att ta skada? Vill Anders Bergsten förbjuda thrillers, skräckisar, maffiafilmer? Vad sägs om våldsamma deckare? Ska medier få rapportera om självmord, mord, våldtäkter? Om nu inte forskningen hittar klara kopplingar mellan våldsamma datorspel och våldsanvändning, vem ska sätta gränsen för hur mycket våld vi tolererar - är det politikernas sak?  Om vi nu ska införa censur, och utforma den med tanke på riskerna för  något slags Werthereffekt, är det ju knappast effektivt nog att begränsa den till spelvärlden.

(Och för övrigt tycker jag att Bergsten borde läsa Sudhir Venkatesh i Slate.

“This may sound strange, but I found that Grand Theft Auto actually offered a less sensational portrait of gangland and ghetto streets than the one put out by most cops, politicians, policymakers, and even academics. There is nuance in the game that exceeds most of the conventional portraits of American cities; the game goes beyond a black-and-white tale of innocent law abiders fending off the obnoxious criminals. Not that I’m suggesting that we turn to GTA IV to solve the gang problem or that we should we make it required viewing in our high schools. The game is a carnival of violence, deceit, and cruelty that makes you slightly nauseated after playing for only a few hours—I had to periodically rest and play a Neil Diamond song just to calm down. But I have to admit that I was surprised a video game had such a well-developed, fine-grained understanding of human nature.”)

 

the institution of marriage in Sweden has collapsed!

Bill O’Reilly når nya höjder. (via bisonblog)

things younger than McCain

jaja, åldersdiskriminering är ett problem, men detta är ändå ganska roligt (via Ezra Klein):

THE POLIO VACCINE

The Polio Vaccine is younger than John McCain. 

ISRAEL.

Israel is younger than John McCain.

Israel turns 60 this year. It’s a country. A whole country. And it’s younger than the guy who wants to be President of ours.

THE CHOCOLATE CHIP COOKIE.

The Chocolate Chip Cookie is younger than John McCain.

OK, this is an odd one. Apparently, the chocolate chip cookie has not been around since the dawn of time. It did not evolve from anything, nor was it hanging down from the forbidden tree (or whatever it’s called) in the Garden of Eden. It was, in fact, invented in 1937 by Ruth Graves Wakefield of Whitman, Massachusetts, who ran the Toll House Restaurant.
So this classic staple and friend of milk lovers everywhere is actually younger than John McCain. 

måndag

På SvD:s ledarblogg lyfter PJ Anders Linder fram Robert Novaks analys om varför Hillary Clinton inte kommer att bli Barack Obamas vicekandidat: frun tvärvägrar. “Oavsett vad Clinton tycker, så säger Michelle Obama tvärt nej.” Lustigt. Som om Clinton skulle ha makten att välja fritt. Och som om Obama skulle sakna anledningar att vilja ha en annan veep än Hillary.

——-

Kottke har svar på de svåra frågorna. Vad händer om Obama vinner?

——-

Det är detaljrikedomen i GTA IV som knäcker mig: tunnelbanan som är ruffig på exakt rätt sätt. Morgonljuset som gradvis blir starkare och lyser upp Liberty City. (Och bara man kör fort hinner man nästan inte märka alla fotgängare som hamnar under däcken.)

——-

Viktiga politikers självbiografier kan vara spännande - men det är nog få jag har läst som inte tråkat ut mig at some point. Den vanligaste fällan - åtminstone för dem som har några år kvar av karriären och inte har råd att stöta sig med sitt kontaktnät - är oändliga uppräkningar av alla godhjärtade, intelligenta, ambitiösa, kloka och intressanta människor som politikern i fråga någonsin skakat hand/pratat/ätit middag/jobbat/rest/kampanjat med.

Harry Reid, den demokratiske majoritetsledaren i den amerikanska senaten, är möjligen ett undantag. Om resten av “The Good Fight” fortsätter i samma stil som inledningen kan han åtminstone inte placeras i kategorin “inställsamt tillrättalagd”.

“I come from a mining town.

But by the time I came along - December 2, 1939 - the leading industry in my hometown of Searchlight, Nevada, was no longer mining, it was prostitution. I don’t exaggerate. There was a local law that said you could not have a house of prostitution or a place that served alcohol within so many feet of a school. Once, when it was determined that one of the clubs was in violation of this law, they moved the school.

As a boy, I learned to swim at a whorehouse. Nobody in town had ever seen such a fancy inground tiled pool in their lives as the pool at the El Rey. Or any pool at all, for that matter. At least nobody that we knew. The El Ray was the main bordello when I was growing up in Searchlight. Every Thursday afternoon, the whoremonger in town, a kindly bear of a man by the name of Willie Martello, would ask the girls who worked the El Rey to clear out, and he’d invite the children in town, usually no more than a dozen of so at a time, to swim in his pool. And we would live the life of Riley for a couple of hours, splashing in the azure blue of that whorehouse pool. This was a rare luxury in a hard town.”

standard, isn’t it?

Armstrong & Millers RAF-sketcher är fortfarande förbannat roliga.

onsdag

Är det rätt att förstöra ett ofärdigt manuskript och ett möjligt mästerverk för att uppfylla sin fars sista önskan? Dmitri Nabokov har funderat i trettio år. Glädjande nog verkar svaret bli nej – The Original of Laura ska ges ut. 

måndag

En långhelg är avklarad: filmfestivalfest på Nef i Göteborg, små sprittiga lammungar i Hindås, Mjellby konstmuseum, Höganäs, Halmstad, den obligatoriska glassen på Bosses i Linköping, långa ringlande bilköer från Södertälje till Stockholm.

Varje gång jag är nere i det där hörnet av Sverige – kusten mellan Helsingborg och Göteborg – blir jag lite förälskad, i salta hav och bokskogar och pilträdsalléer. Om det är någon gång jag kan lockas av villaidyllen så är det nog precis just där: idén om ett litet hus bland dynerna.

Men i praktiken - njäe. Det är ju så förtvivlat många som drömmer om den där havsutsikten, tomtpriserna blir därefter. Och den som väl lagt en förmögenhet på en liten tomtremsa i Frösakull eller Tylösand nöjer sig sällan med att bo smått. Varje gång vi strosar genom strandkvarteren i Halmstads utkanter upptäcker vi en eller ett par nya villor som praktiskt taget spiller över tomtgränserna. Drömmen om havet och morgondoppen är inte riktigt lika lockande när den tar form i områden som känns utglesade och trånga, på en och samma gång.

Nu låter jag nog allmänt fördömande, det är inte meningen - jag förstår verkligen att folk vill bo vackert nära hav och natur och att inte alla föredrar diskreta sommarhus i Bruno Mathsson-stil. Men jag undrar ändå hur det går till, hur idén läggs fram, när en del av de där förvuxna villorna byggs: “ja hej, vi är era nya grannar, vi skulle vilja riva det gamla huset och bygga nytt, jo alltså, vi tycker att det där med en trädgård är en överskattad idé, istället tänkte vi lägga ytterväggarna ungefär en halvmeter från era köksfönster, aprikosfärgad puts, ett par pelare vid dörren, det kapar bara halva er utsikt, det ska bli så mysigt att flytta in, vi kommer att kunna låna socker av varandra utan att ens behöva gå ut.”

Nu: fotbolls-Kobra. Därefter: senaste 30 Rock.