Ungefär fem i halv nio hände det: plötsligt såg jag tvåhundra meter fri asfalt framför mig. I cykelbanan fanns inte en enda speedad 45-åring i svarta blänkande tajts, inte en enda färjeturist med stort bagage, inte en enda långsamt flanerande fotgängare. I några sekunder, kanske till och med en minut, kändes cykelturen riktigt härlig.
Annars brukar vägen mellan västra Nacka och riksdagen kännas ungefär lika njutbar som en biltur mellan Södertälje och Stockholm en sen söndagseftermiddag. Jag håller med PM Nilsson: i nästa val lägger jag gärna min röst på ett parti som lovar att göra Stockholm till en riktig cykelstad.
1 kommentar
juni 4, 2008 kl 5:55 e m
Vad sägs om ett parti som gör Stockholm till en cykelfristad? Eller kanske bara cykelbyxefristad.