Skuggor över vänstern

I morse blev jag en smula förvånad när jag skummade igenom Kajsa Ekis Ekmans krönika i DN, den som handlar om hur vänstern ständigt tvingas be om ursäkt, hur alla vänsterfrågor tvingas dras med en besvärlig skugga som skymmer de verkliga frågorna.

Det går alltid till på samma sätt: en vänsterrörelse kopplas ihop med något förkastligt – guilt by association – och sedan tvingas alla inom vänstern ta avstånd, för det man inte tar avstånd från är man.

Nu på kvällen såg jag att Hemliga morsan hade kommentera texten i ett kort och koncist inlägg:

”Kajsa Ekis Ekman (…) undrar över varför högern inte avkrävs ta avstånd från våld, på samma sätt som vänstern görs. Tja, det kanske beror på att de borgliga partierna, Centern, Folkpartiet och Moderaterna, faktiskt inte går i demonstrationståg med våldsverkare.”

Jag kan bara hålla med. Jag förstår mig inte på Ekis Ekmans inställning, kan inte begripa hur hon missar  sambandet som Hemliga morsan pekar på. Jag menar inte att vara nedlåtande eller sarkastisk, jag begriper det bara inte.

Om jag hade ägnat år åt politiskt arbete, om jag hade kämpat mig upp via arbetsgrupper och kommittéer och möten och debatter och diskussioner, om jag hade ett antal frågor som jag brann för och som jag kämpade envetet för att förverkliga – och mina hjärtefrågor  sedan började förknippas med våldsverkare, då skulle jag bli heligt förbannad. Om jag var en välkänd politiker som hade rest över halva Sverige och förberett ett viktigt tal på en stor demonstration, och det sedan visade sig att demonstrationen skulle få påhälsning av Hamasanhängare, tillresta nazister och/eller stenkastande huliganer, då skulle jag ta tillfället i akt att tydligt och kraftfullt visa mitt missnöje. Inte för att försöka undkomma kritik, utan för att använda min makt till att påverka och skapa opinion.

På den där demonstrationen i Malmö för några veckor sedan valde Lars Ohly istället – enligt talet som finns på Vänsterpartiets hemsida – att ägna sin talartid åt att hävda att hans kritiker hade fel i att ”förknippa de starka, folkliga protesterna mot Israel med extrema våldsamheter och antisemitism.”

Som sagt, jag begriper det inte. Jag menar inte att det inte skulle finnas folk på vänsterkanten som ogillar stenkastare och som tar avstånd från Hamas. Jag är övertygad av att de flesta, liksom jag, blir ledsna och upprörda när demonstrationer urartar i våld och antidemokratiska eller antisemitiska yttringar. Men då och då  – som i Ohlys tal, eller Ekis Ekmans krönika  – stöter jag istället på motsatsen: en tendens att negligera problemet och skylla på kritikerna.

För egen del gillar jag en fri och öppen debatt. Jag hade mycket hellre velat följa upp den där demonstrationen med att diskutera Lars Ohlys inställning till Israel och Palestina än att – än en gång – konfronteras med Hamasflaggor och svartklädda våldsverkare. Nu blev det inte så, våldet hamnade ofrånkomligen i centrum. Är jag då, som kritiker, skyldig till att en skymmande skugga fallit över vänsterns åsikter?

Söndag

Det är så lite som krävs ibland för att rädda en söndagseftermiddag. En soffa, en kopp te. Säsongens hittills bästa 30 Rock-avsnitt. För ovanlighetens skull kändes det som om manusskribenterna lyckades göra något vettigt av hela ensemblen. Ingen del kändes överflödig eller påklistrad, till och med Jenna fick en roll som fungerade. Och jag älskade, älskade, älskade Jack, Liz och Tracy i muppform!

Jag är fortfarande matt efter en helg med få timmar sömn och många timmars jobb, men just nu  är det en ovanligt behaglig tröttma.

En liten hyllning till Sydsvenskan

Allt jag hör är surrandet från en fläkt och datorknatter. Jag och Alex Voronov, Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör, har skrivarkurs för ett gäng potentiella ledarskribenter. Vi har pratat vinkel, källor, disposition, inledningar, rubriker. Och uppmanat kursdeltagarna att sålla, sålla, sålla. Nu skrivs det för fullt, det är den tredje texten för helgen.

Jag känner mig nästan lite nostalgisk när jag går igenom artiklarna. Det har ju bara gått några år sedan jag var i ungefär samma sits: nyutexad, ivrig, oerfaren.

Mitt första riktiga journalistjobb var på Sydsvenskans ledarredaktion, där jag hamnade av en slump. Jag hade aldrig ens funderat på att skriva ledare, men Sydis sökte folk, erbjöd den bästa lönen och det längsta vikariatet. Sedan blev jag kvar ett år. (Eller, nja, elva månader för att vara exakt. Efteråt har jag insett att jag hade tur som fick vara kvar så länge att jag hann bekanta mig med den berömda lasgränsen.)

Laguppställningen såg inte riktigt ut som i dag: Per T Ohlsson var politisk chefredaktör, Kennet Andreasson redaktionssekreterare, Heidi Avellan skrev på distans från Stockholm och svepte in då och då på redaktionen. Det var en strålande utbildning, bra mycket mer givande än övningarna på journalisthögskolan i Göteborg.

När jag nämner för andra journalister att jag skrivit ledare på Sydis händer det då och då att jag möts av en uppspärrad blick. Frågan är i så fall alltid densamma:

”Hur var det att jobba med Per T Ohlsson?” (Paus,menande blick.) ”Egentligen?” 

”Bra”, brukar jag svara. Ibland varierar jag det med ”roligt” och ”lärorikt”.

Det är inte alla som tror mig. Även om Per T är respekterad och beundrad som publicist har rykten om hans förmodade humör och ego spridit sig i branschen. Och visst, Per T är den enda person jag mött i tidningsvärlden som har haft vissa J Jonah Jameson-tendenser – som en förmåga att ta stor plats och en faiblesse för cigarrer. Men jag kan inte känna annat än tacksamhet över att jag fick ha honom som min första chef. 

Både Per T och Kennet var nämligen (och är förmodligen fortfarande) uppmuntrande, tålmodiga typer som orkade gå igenom mina artiklar rad för rad, ifrågasätta källor, vinklingar, språkbruk och kommatering. Jag minns inte ens hur många gånger jag höll kvar Kennet långt efter arbetstid för att jag var för nojig och osäker för att släppa ifrån mig en artikel. 

Jag är fortfarande stolt över att ha jobbat på Sydis. Det är  – i  mitt tycke – en av de absolut bästa tidningarna i Sverige. Om du nu skulle tvivla på det, läs den här artikeln av Niklas Orrenius, om Guli Gülec, den apatiska tjejen som rest sig.

Något slags programförklaring

Härom kvällen hamnade jag i en diskussion om det där med läsarsiffror: vilka som följer olika bloggar, hur kurvorna ändrar sig, vad som gör en blogg populär. Det slog mig någonstans mitt i att jag faktiskt inte ägnar särskilt mycket tid åt det där.

Det finns en rad beprövade tricks för att skaffa sig många läsare, har jag förstått. Enkla, logiska metoder som att skriva ofta, skriva kort (och gärna provocerande eller publikfriande om ämnen som Ipred och FRA), länka till många andra inlägg, synas på knuff. 

Jag gör tvärtom. Jag sparar oftast de politiska inläggen, texterna om internet och integritet, till mina ledare. Jag skriver sällan och skriver långt, tar inte hand om läsarna som har kommit hit och när jag väl har skrivit något som blir läst av hundratals människor så bryr jag mig inte om att uppdatera på veckor.

Det är inte direkt så att jag medvetet vill hålla läsarantalet nere. Det är ju ingen vits att skriva i ett vakuum. Men det är behagligt att slippa känna någon press på att leverera något, skönt att slippa stressa över att det ligger omodererade svar och skvalpar i min mejlbox. Just nu vet jag vilka en hel del av mina läsare är – även ni som inte kommenterar. Bloggen har blivit en slags halvt undanskymd slaskblogg, och det verkar passa mig rätt bra.

Everything’s amazing, nobody’s happy

Sevärda fyra minuter: ”Everybody on every plane should just go OMG! Wow!”

Hyvönen som accessoar

…förresten skriver Jonas fint om Frida Hyvönens Dramaten-konserter i helgen och om Po Tidholms mycket märkliga recension. 

Tidholm verkar betydligt mer intresserad av att teoretisera kring medelklassen än av Frida Hyvönens musik. Tesen går typ: medelklassen använder musik för identitetsbyggande och självbespegling (mer än andra klasser, vet Tidholm uppenbarligen att berätta), och eftersom medelklassen är  förnöjd (och känslokall, anar man) och saknar egentliga behov skaffar den sig kyligt intellektuella smakpreferenser som Frida Hyvönen i sin tur svarar emot.

Det där är en diskussion som man som medelklassigt Hyvönen-fan inte kan vinna.

– Fast jag berörs ju av hennes musik!

– Ja, fast bara på ett ytligt, intellektuellt, distanserat medelklassvis, om du tillhörde en annan klass skulle du lockas av en helt annan musik, den nödvändiga sorten, den som förmedlar riktiga, viktiga känslor som ditt stackars medelklasshjärta inte kan uppleva.

Söndagsläsning

…apropå det där med kvinnor och humor snubblade jag över en riktigt intressant artikel  i Marie Claire:

LARAINE NEWMAN (original cast member, Saturday Night Live): Women always had their role, which was the bimbo, the big-titted woman in the sketch. Nobody really understood that those women had comic timing, too. They were always thought of as a prop. 

……

LISA KUDROW (Friends): I once had an agent who said, ”We don’t know what to do with you. You’re not gorgeous, so you don’t really fit in anywhere.” Because those were the only roles for women.

……

JANEANE GAROFALO: You only want one woman or one black comedian per show — club owners would actually have the nerve to say that out loud. Or they would say, ”We had a female comic last weekend headlining and she bombed, so we’re not going to have anymore women.”

Dagens ilskeutbrott

…alltså, nu reagerar jag sent, men den här jävla negerbollsdebatten? Hur kom den till? Varför? Hade den inte dött ut redan för tjugo år sedan?

Plötsligt blinkar man till och tusentals svenskar har blivit galna. Carin 21:30  langar fram ett fat chokladbollar inför Jan Eliasson och Jonas Hassen Khemiri och kallar det negerbollar, uppenbarligen för att stötta alla stackars barn ”som inte förstår varför man inte får säga ‘negerboll’”. En hetsig debatt har utbrutit på Newsmill. Och på fejan växer gruppen ”Det heter negerboll” stadigt, nu har över 51 400 människor gått med. Femtiotusen personer tycker att användandet av ”negerboll” är en så stor och viktig del av deras kultur och identitet att de inte nöjer sig med att använda ordet, de måste dessutom basunera ut sitt ordval inför vänner och bekanta.

Och självklart är argumenten pinsamt infantila, hela gruppen på fejan verkar bestå av trotsiga småbarn. De är förorättade, kränkta, förtryckta, pressade in i ett obekvämt PK-hörn. ”Jag tänker minsann fortsätta säga negerboll, det har jag alltid gjort. Det är inte alls negativt eller kränkande, det HETER ju så!”

När någon försynt går in på forumet och påpekar att ordet neger har använts rasistiskt och nedsättande viftas det glatt och ignorant bort med ”Men, det är ju du som har bestämt att neger är ett rasistiskt skällsord. Vi som anser att negerbollar heter och ska heta negerbollar anser inte det”.

Forumet känns som en parallell verklighet, en plats där man helt kan ignorera historiska realiteter och faktiska samband. Om vi bara struntar i kopplingen mellan ordet ”neger” och rasism, slaveri och förtryck försvinner den!

Nästa gång jag blinkat till kommer femtiotusen svenskar ha gått med i gruppen ”Skriv mongo, inte förståndshandikappad”. Eller varför inte gruppen ”Vi som gillar aga”, där aggressiva föräldrar får tala ut, stöttade av briljanta argument som ”Innan pk-polisen dök upp slog vi ALLTID våra barn. Det är kritikerna som har bestämt att aga är negativt och kränkande, men vi använder det på ett traditionellt och kärleksfullt sätt som barnen bara mår BRA av”. Bara man har rätt inställning –  typ så här: ”det är faktiskt kränkande att behöva ta in omvärlden, jag bestämmer själv vad mina ord och handlingar har för signalverkan” – är variationsmöjligheterna oändliga!

ACTA etc

…förresten var jag med i SVT:s Kulturnyheterna i ett par minuter i går, för att diskutera ACTA-avtalet, som jag tidigare skrivit om bl a här. Även om jag var nervös inför direktsändningen blev det riktigt trevligt – vänligare redaktion får man leta efter.

DFW revisited

Philip Teir tipsade om en lång artikel om David Foster Wallace i The New Yorker. Jag har precis läst ut den – det tog en bra stund – och nu sitter jag här och känner mig rörd och lite sorgsen.

Saken är den att jag har tänkt på DFW hela förmiddagen. Ni ser, jag hade en sån där morgon när hela världen var emot mig, när alla jag mötte var hålögda och fula och ohyfsade. Jag hade lovat min far att hämta upp några vinflaskor på Systemet vid Gullmarsplan. När jag efteråt kom ut på parkeringsplatsen, med båda händerna upptagna av vinkartongen, möttes jag av ett par unga, slitna, tunna män som visade upp alla tecken på tunga missbruksproblem. De gjorde ingenting, sa ingenting, men stod och hängde vid min bil med sina schäfrar och stirrade på mig medan jag nervöst och klumpigt lastade in den tunga kartongen i bagaget och körde därifrån.

När jag sen skulle ut på vägen blev jag tvingad att backa tillbaka in på parkeringsplatsen av en man i en suv som körde på fel sida. Därefter blev jag nästan påkörd av en annan man som gjorde en plötslig sväng utan att blinka. Därefter fick jag tvärnita för en tredje man som tanklöst skyfflade ut en barnvagn i bilvägen utan att se sig för.

Det är petitesser, jag vet. Ingenting att bli särskilt upprörd över. Men lägg till smutsen och tristessen i en vanlig grådaskig marsmorgon och resultatet blir – eller blev åtminstone för mig – en stark känsla av irritation och uppgivenhet. Alla dessa jävla småsaker som man måste stå ut med för att få en vanlig dag att gå ihop, alla deprimerande tecken på världens skitighet, alla små förolämpningar och förorättelser.

Och just sådana dagar är jag oändligt tacksam för David Foster Wallace, och för talet som han höll en gång vid Kenyon College, Ohio. Efter att DFW tog sitt liv i september förra året har talet gått runt på massor av bloggar, Wall Street Journal och The Guardian har lagt ut det på sina sajter. Det är inget euforiskt ”gå ut och erövra världen”-tal. Det handlar om att stå ut med vardagen, att stå ut med andra människor, även när de är hålögda och fula och ohyfsade. Det han säger är inte nytt, egentligen, men han lyckas förmedla sina tankar ovanligt väl.

…most days, if you’re aware enough to give yourself a choice, you can choose to look differently at this fat, dead-eyed, over-made-lady who just screamed at her little child in the checkout line — maybe she’s not usually like this; maybe she’s been up three straight nights holding the hand of her husband who’s dying of bone cancer, or maybe this very lady is the low-wage clerk at the Motor Vehicles Dept. who just yesterday helped your spouse resolve a nightmarish red-tape problem through some small act of bureaucratic kindness. Of course, none of this is likely, but it’s also not impossible — it just depends on what you want to consider. If you’re automatically sure that you know what reality is and who and what is really important — if you want to operate on your default-setting — then you, like me, will not consider possibilities that aren’t pointless and annoying. But if you’ve really learned how to think, how to pay attention, then you will know you have other options.

Jag lyckas sällan särskilt väl med att strunta i de där små förorättelserna. Snarare är det så att jag samlar på mig bisarra vardagsdetaljer för att berätta dem vidare som ironiska anekdoter. Men när jag väl lyckas bryta tankemönstret, hålla irritationen borta också i påfrestande situationer och istället koncentrera mig på de där banala vardagsdetaljerna som gör mig lycklig (ja, ni vet, ”a quarter-pounder with cheese, those are good, the sky about ten minutes before it starts to rain, the moment where your laughter becomes a cackle”) är det – åtminstone ibland, vissa dagar och tillfällen – tack vare DFW.

———-

Bara ett par saker till: hur mycket jag än beundrar DFW är jag lite skeptisk till det här: hans förläggare sitter och försöker få ihop en ny bok av hundratals oorganiserade sidor text, ”drafts and notes and fragments”. Resultatet, romanen The Pale King, är planerad att komma ut nästa vår.

Däremot kan jag inte låta bli att rekommendera den här intervjun med DFW, som är lång och snårig och akademisk och full av briljanta analyser. Dessutom gillar jag DFW:s Bret Easton Ellis-diss:

If what’s always distinguished bad writing—flat characters, a narrative world that’s cliched and not recognizably human, etc.—is also a description of today’s world, then bad writing becomes an ingenious mimesis of a bad world. If readers simply believe the world is stupid and shallow and mean, then Ellis can write a mean shallow stupid novel that becomes a mordant deadpan commentary on the badness of everything.