När jag tänkte igenom alla böcker jag läst förra året – eller tja, de som fastnat – kunde jag till sist inte komma på en enda bok som skulle kunna utklassa Sofi Oksanens ”Utrensning”, kammarspelet mellan Aliide och Zara, den ohyggliga berättelsen om hur människor kan krossas och krossa andra under hårdföra diktaturer.
Valet är kanske inte helt förvånande, jag inser att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit imponerad. Boken har bland annat vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010, Runebergspriset 2009 och Finlandiapriset 2008 och blivit hyllad i stort sett samtliga svenska recensioner jag lyckats få tag i. Jag håller med om alla de där hyllningarna, Jonas Thentes ord om att boken har ”en konstnärlig lyskraft som förbluffar” och Rakel Chukris om att den är ”mästerligt komponerad”.
Och ändå får jag lust att säga åt alla recensenter, alla svenska Oksanen-fans: men ni begriper ju inte! Ni förstår inte hur begåvad hon faktiskt är!
Ett exempel: bara några kapitel in i Utrensning beskriver Oksanen hur några ungdomar trakasserar Aliide, den gamla kvinnan som är en av två huvudpersoner. Än så länge vet läsaren inte särskilt mycket om henne. Men nu är det sent 80-tal, (möjligen tidigt 90-tal?), Aliide är ute på byn – och stöter på ett gäng som sjunger orden ”eestlane olen ja eestlaseks jään, kui mind eestlaseks loodi”.
I den svenska översättningen kan man få reda på att raderna betyder ”jag är est och est förblir jag, om en gång jag är skapt till est”. Men den som känner till sin estniska nutidshistoria vet att det inte är en nationalistisk slagdänga, vilken som helst. Orden kommer från en sång som spelades in av Ivo Linna under det sena 80-talet och som blev något av ett ledmotiv till den sjungande revolutionen.
När jag läser den korta sångtexten ser jag inte bara ett ungdomsgäng framför mig. Jag ser tiotusentals ester som samlat sig till gigantiska fredliga demonstrationer, jag påminns om en masseufori, en märklig segeryra, som den knappa svenska översättningen inte klarar av att förmedla. Mitt i detta nya Estland står Aliide, bitter och rädd. Mer behövdes inte för att jag skulle fastna i berättelsen.
