Stockholm. Åh, Stockholm. Jag vet ju att det är en av världens vackraste städer. Ibland blir jag helt upprymd av den här stadens skönhet – av vatten och broar och utsiktspunkter. Men ska jag vara helt ärligt så berör staden mig inte riktigt. Inte alls på samma sätt som hemma-hemma, Göteborg.
Kanske måste man ha varit 20, 23, 25 i en stad, skaffat den där viktiga egna lägenheten, blivit förälskad, fått sitt hjärta krossat, träffat nya bästa vänner – för att en stad ska få det romantiska skimmer som jag tycker att Stockholm saknar. Så tänker jag åtminstone när jag läser Anna Hellstens Stockholmshyllningar. Eller också måste man ha fantiserat om staden innan man flyttat dit, projicerat alla sina drömmar och förväntningar på kaféer och butiker och uteställen.
Men jag ägnade åren mellan 15 och 25 om att drömma om annat: New York, Paris, Moskva, en globetrottande nomadtillvaro. Alternativet var Linnéstaden eller en charmig, lyhörd, lite sned och vind Majornalya – egentligen vad som helst som inte innebar skyhöga lån för en halvtrist bostadsrätt i en blek och trist närförort till Stockholm. Stockholm kändes för självcentrerat och stressigt. En medelstor, halvrolig stad i Europas utkant där invånarna tror att de befinner sig i världens centrum – ungefär så brukade jag säga.
Nu sitter jag här ändå. Jobben finns här. De flesta av mina vänner finns här. Allting funkar. Jag har cykelavstånd till innerstaden. M trivs på sin förskola. Och staden har onekligen sina goda sidor – skönheten, inte minst. Men jag väntar fortfarande på suget i maggropen.
