Den första bilden togs 1988. Den andra 2002. Den tredje i oktober 2009, till Vanity Fairs senaste omslag. I tidningen finns en lång hyllningsartikel om Meryl Streeps begåvning och skönhet och humor och hur fantastiskt det är att en kvinna i 60-årsåldern fortfarande får spela romantiska huvudroller och dessutom lyckas kamma in pengar och publik.

Samtidigt försöker VF få läsarna att tro att hennes hud är gjord av marsipan, eller möjligen porslin. Varför? Tror de verkligen att någon alls går på det? Och hur kan de inbilla sig att det behövs? Även när rynkorna syns – som här, på årets Oscarsgala – är ju Streep så vacker att hon slår de flesta av sina 25-åriga kollegor.

Det här är vår julgran, vårt vardagsrum. Den första julgranen i det egna hemmet, trots att jag flyttade hemifrån för över tretton år sedan.

Om allt hade gått vägen hade den inte stått där. Då skulle vi istället varit i Göteborg nu, i full färd med att duka upp den svestniska julmaten; sill, skinka, vackert rosafärgad rossolje, tungsvidande sötstark direktimporterad estnisk senap. Det brukar avslutas med estnisk blodkorv, som vissa äter med god aptit, vissa tvärvägrar och vissa – den här gruppen hör oftast jag till – petar i sig en liten bit av, som något slags utmaning.

Numera är det mest vid jul som jag påminns om min svestniskhet. Est är jag faktiskt inte, åtminstone inte est-est, som tredje generationens invandrare känns det lite fåfängt att försöka hävda någon slags helestnisk identitet. Inte helsvensk heller – estniska var mitt första språk, jag gick de första sex åren i estnisk skola, jag har gått i estniska scouter och sjungit i estniska körer och klätt mig i folkdräkt på högtidsdagar. Det är svensk-esterna som är min lilla klan.

Häromdagen träffade jag en annan svest på en inflyttningsfest och även om vi kom från olika städer och knappt hade träffats förut hade vi gott om gemensamma traditioner, gemensamma bekanta och gemensamma upplevelser. Vi pratade om de mindre sympatiska delarna av svestniskheten; den ibland överdrivna patriotismen, hierarkierna i gruppen.

Hur vissa hade känt sig som mindre fina ester eftersom någon förälder var finsk eller svensk, eller för att estniskan inte längre hölls vid liv i hemmet. Hur vi i barndomen hade förväntat oss att Estland skulle vara något slags fantasiland, med undersköna byggnader och dramatisk, vacker natur – förväntningar som inte riktigt av uppfylldes i det gråa Sovjetestland vi först besökte eller Stora Äggberget, kullen på 318 meter som får ståta med titeln ”Estlands högsta berg”. Men också allt det positiva – tryggheten, kärleken, gemenskapen, driftigheten. Jag har svestniskheten och alla de där separatistiska invandrarföreningarna att tacka för några av mina bästa barndomsminnen.

Och varje jul träffas Göteborgssvesterna i julkyrkan. Vi fyller träbänkarna i Christinae kyrka, sjunger med i de estniska psalmerna, väntar på organistens dånande final så att vi kan gå ut på kyrkbacken och kramas och hälsa varandra Häid Pühi! Just dit längtade jag i eftermiddags, ungefär samtidigt som Kalle Anka gick varm på teveapparaterna i landet.

Det finns få filmer jag ser fram emot så mycket som Michael Hanekes ”Det vita bandet”. Inte bara för att den har fått Guldpalmen i Cannes och utsetts till årets bästa europeiska film – utan också för att så många beskrivit den som ovanligt komplex, tankeväckande, intelligent, vacker och skrämmande.

När jag i morse öppnade DN:s kulturdel förväntade jag mig en rejält tilltagen analys. Istället  möttes jag av en personlig uppgörelse. Johan Croneman är nämligen förbannad, och för DN räcker det visst som skäl till att han ska få utrymme.

Mest är han ilsken på Per: ”En tjock, mustaschprydd, medel­ålders, obegåvad, illaskrivande man” (en beskrivning som helt uppenbart visar att Croneman aldrig träffat honom). Men också på Kjell. De tillhör båda ”den hukande generationen”, anser Croneman.

Anledningen? I ett inlägg på Weird Science försvarade Kjell Häglund årets julkalender och kallade Cronemans sågning av densamma för en ”okunnigt slarvig läsning”. Per Perstrand höll med. Det räckte uppenbarligen för att Croneman skulle släppa sitt recensentuppdrag och istället skriva något som mest liknar en inbjudan till showdown bakom DN-skrapan.

Det här är inte första gången som Kjell Häglund och Johan Croneman brakar ihop. Men skillnaden dem emellan är att Kjell Häglund brukar skriva ut Cronemans hela namn och länka till texten han sågar eller hyllar. Croneman nöjer sig med förnamn – eller insinuationer. Vem är det egentligen som hukar?

Jag måste köpa en ny (rymligare) vinterkappa. Vissa kvällar blir jag ganska trött. Om jag går långt kan jag få ont i ryggen. Mitt blodsocker faller ibland fort och oväntat, till den milda grad att jag blir yr om jag inte genast får mat. Och jo, jag undviker sprit och mögelostar.

Det är ungefär så mycket som det här med att vara gravid har påverkat mig i sociala sammanhang, åtminstone nu i halvtid. Familjen, vännerna och kollegorna är gulliga och stöttande, då och då frågar de hur jag mår – men jag har sluppit oönskade utfrågningar och förmaningar.

Däremot har jag utvecklat en viss – oväntad – fobi mot en viss typ av män i övre medelåldern.

Inte mot mina nära och kära, förstås. Utan mot ytliga bekanta som blixtsnabbt reducerat mig till fosterbärande kärl. Några exempel:

1.  Jag är på en middag, sammanhanget är professionellt, runt bordet pågår en eldig diskussion om Sverigedemokraterna. Mitt under debatten lägger min bordsherre sin hand på min arm, sänker rösten en smula och säger med ett leende:

- Ska du verkligen diskutera så allvarliga saker? Du har ju mycket annat att tänka på framöver.

Jag väljer att behandla det sagda som ett skämt och fortsätter att prata. Några minuter senare blir jag avbruten av ett skrockande:

- Oj oj, nu blev du arg. Ja, ni blir ju så härliga i ert tillstånd.

2. Jag är på en träff med pojkvännens släkt. En man som jag inte känner till namnet på, som jag möjligen utväxlat några ord med i en tio sekunder lång hälsningsceremoni, smyger sig på mig bakifrån och börjar klappa min då knappt rundade mage frenetiskt upp och ner medan han frustar något i stil med ”Är det inte un-der-bart!”

Jag fryser till, föser bort hans hand, försöker samla mig. Mannen ser förstås inte min förfäran utan fortsätter med ett slirigt ”Vilken hääär-lig nyhet, det är så FINT med gravida” innan han försvinner bort genom lokalen.

3. Jag och en kollega är på kurs och har under en heldag samlat på oss irritation mot en kursdeltagare som gillar att hålla små föreläsningar, gärna inledda av orden ”Det ääär ju så att…”. Vid middagen börjar han orera om att feminismen grundar sig i kränkthetssjuka. Då får kollegan och jag nog, argumenten börjar flyga kors och tvärs över bordet.

När debatten klingat av inser jag, förvånat, att mina två bordsherrar helt lyckats ignorera bataljen som just utspelat sig. I deras ögon är jag inte någon arg feminist. De ser mig istället som Symbolen För Liv och Hopp.

De är så glaada att jag är där, säger de. Jag ingjuter nämligen en sådan harmoni i gruppen, det blir en alldeles särskild och lugn stämning med en gravid kvinna i lokalerna. Över mitt huvud börjar sedan en ordväxling om om mänsklig gemenskap och liv som går vidare och lycka som sprids i min omgivning.

Mina åsikter bryr de sig däremot inte så mycket om. Att jag inte har någon lust att representera Det Heliga Moderskapet eller bli allmän egendom är irrelevant, istället börjar männen yra om beskyddarinstinkter och lägereldar och hur det är svårt att hejda sig från magklappande. ”Det är något primitivt, ett stambeteende…” säger de, som om det vore en ursäkt, ja till och med en anledning.

…………….

Nu när magen börjar synas allt mer förstår jag att jag behöver hitta nya överlevnadsstrategier. Jag har aldrig tidigare varit med om att folk har förolämpat mig med en sådan glädje, att de efteråt ger mig förtroliga blickar, som om min reaktion borde vara lycka och tacksamhet.

När i helvete blev det primitiva okej? Att oinbjudet tafsa på attraktiva människor, att slå dem man ogillar, att stjäla saker man vill ha – det finns ganska många lustar som anses opassande, jag nog aldrig stött på någon som argumenterat för att man ska bejaka samtliga instinkter som hör till det mänskliga spektrat. Men när det gäller graviditeter  finns det visst en föreställning om att ”primitiva” och ”naturliga” beteenden är något gott, att det är okej att klampa in i någon annans privata sfär, att det med ens blir något självklart och vackert.

(Eller: Ett sätt att överleva november.)

Facit: vy från motorvägen mellan Phoenix och Tucson/fantastisk mexikansk mat på Cafe Poca Cosa, Tucson/Dot’s Diner, Bisbee, nära mexikanska gränsen/på väg mot L.A./Sunset Boulevard/Bogies handavtryck/Santa Monica.

Några dagar i efterhand läser jag Pär Ströms utfall mot valet av Cecilia Malmström och kan inte låta bli att skratta högt.

Inser inte Pär Ström att det är han själv som är inkvoterad? Det är knappast så att läsarna brukar bli bländade av Pär Ströms briljans. Däremot representerar han en grupp som sällan syns i debatten: den rabiata antifeministen. Pär Ström har dessutom en fantastisk förmåga att snickra ihop uttalanden och artiklar från vitt skilda håll till en egen variant av feminismen, den så kallade statsfeminismen, som han sedan ursinnigt går till storms mot. (Jag är feminist, har skrivit ett otal artiklar om jämställdhet och känner ytterst ytterst sällan igen mig i den så kallade statsfeminism som Pär Ström vill pådyvla mig och andra feminister.)

Det är underhållande och garanterar att inte bara drivna feminister, utan även mainstream jämställdhetsivrare  blir upprörda. Det gör att Expressen och andra medier väljer att då och då plocka in honom, trots att hans argument egentligen håller en för låg nivå för att de som seriöst vill debattera jämställdhet ska ta honom på allvar.

Cary Tennis har fått cancer och skriver om det med vanlig öppenhet:

The fake leather of the couch I am sitting next to in this cafe feels cool and fragile; everything I see has an air of translucence and impermanence; I am reminded that if not for certain atomic attractive properties, all this would easily fly apart, as though the electricity had been turned off on a magnet.

I am not afraid, exactly, so much as weighed down, profoundly slowed, ballasted as if with grief or pure gravity itself. I must take this on its own terms, not mine. I have surrendered to this situation.

Och åh, jag önskar att jag kunde göra något för att åtminstone muntra upp honom. Han är en klippa i min vardag, min morgonrutin har länge gått ut på att läsa papperstidningarna/lyssna på P1/skumma webbtidningarna/titta igenom favoritbloggarna/dyka ner i twitterflödet/läsa Cary Tennis. Ibland blir jag irriterad på honom, tycker att han stjäl min tid med onödigt omständliga formuleringar och märkliga utvikningar. Men oftast finns det ändå någonting – en mening, ett stycke, en tanke – som gör det värt att läsa och att komma tillbaka. Och eftersom jag inte kan göra så mycket mer än att skaffa honom fler läsare säger jag bara: läs Cary Tennis!

Hammarby Sjöstad borde kvickt kunna ta emot 30 ensamkommande asylsökande pojkar, skrev Merit Wager i söndags. Om nu Malmö kan placera asylsökande i närliggande kommuner är det bara för andra att ta efter:

”Eftersom det inte ens behövs ett kök där man ska hysa de boende torde det vara lätt att snabbt ställa om några lokaler i den fina, välmående och rika stadsdelen Hammarby Sjöstad för mottagande av 30 ungdomar från Afghanistan, Somalia, Irak etc.

Detta är ett tips till Sigtuna kommun som, likt Malmö stad, är s.k. ankomstkommun för asylsökande. Överrumpla Hammarby Sjöstadsborna, ställ dem inför faktum någon dag innan de ensamkommande asylsökande pojkarna flyttar in. Kunde Malmö så kan ni! Lycka till!”

Jag uppskattar ofta det Merit Wager skriver. Men i det här fallet blir jag faktiskt mest irriterad. Undermeningen är så tydlig: att den där medieeliten som bor i lugna, trygga områden som Hammarby Sjöstad och som kritiserar Vellinge aldrig skulle vilja ha ett transitboende i sitt eget kvarter.

Jag stötte på ett liknande argument under en i övrigt mycket trevlig middag i fredags, när min bordsgranne var den enda som verkade hålla med Hököpingeborna. När jag sa att jag kunde förstå att de närboende var arga för den snabba beslutsgången och att de inte fått vara med och påverka – men att jag däremot hade upprörts av vissa extremt fördomsfulla kommentarer – fick jag genast frågan: men var bor du då?

I Saltsjöqvarn, svarade jag.

Och därmed var mina fördomar avslöjade, tycktes bordsgrannen anse. Genom mitt val hade jag visst visat att jag hade samma åsikter som de uppretade Hököpingeborna. Att bo i Saltsjöqvarn – en kort promenad från Hammarby Sjöstad – blev på något sätt lika med en önskan att bo i ett homogent medelklassgetto, så långt ifrån afghanska 16-åringar som möjligt.

De där insinuationerna känns rätt billiga. Vi flyttade till Saltsjöqvarn för att vi inte fick tag i en hyreslägenhet, för att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är helt vansinnig för någon som kommer utifrån och inte har något stort startkapital, för att min sambo jobbade i området och fick tips om en inte alltför dyr lägenhet till salu, för att vi här kan bo på promenad- och cykelavstånd till stad och skog och bad och allt annat vi gillar utan att ruinera oss.

Om det är något vi vantrivs med så är det homogeniteten, att Saltsjöqvarn är ett kvarter fullt av 40-talister och 70-talister med ganska likartad bakgrund eller åtminstone inkomst och att det saknas affärer och folkliv. Det finns få äldre i kvarteret och tonåringarna som syns vid busshållplatsen kommer nästan undantagslöst från tegelkåkarna på Henriksdalsberget några hundra meter bort. Så jag säger bara: bring it on!

Jag kan inte påstå att jag saknar fördomar eller att jag skulle utropa ett glatt yimbyinfluerat Välkommen! till vilka verksamheter eller nybyggnationer som helst i min närhet. Men jag skulle faktiskt inte ha något som helst emot att det flyttade in ett gäng tonårskillar från Afghanistan och Irak i mitt kvarter. Och jag tror inte heller att Sjöstadsborna mangrant skulle protestera mot ett sådant boende – eller att någon av Stockholms ledande politiker skulle få för sig att betrakta trettio tonåringar som ett integrationspolitiskt haveri.

Det är knappt så jag tror det är sant, men faktiskt verkar det möjligt att hyra Tove Janssons sommarhus på Klovharun i Pellinge skärgård strax söder om Borgå. Inte bara en stuga på hennes ö, utan hennes stuga, hennes fönster, hennes utsikt och brygga.

Stugan ser ut att vara yttepytteliten, ön verkar karg och ganska ogästvänlig,  allt man ser är hav och klippor och alger och herregud! vad jag vill åka dit.

…jag råkade titta in på bloggens statistik och blev glad och häpen över att se att så många fortfarande klickar sig hit, trots att jag aldrig skriver.

…men njäe, jag är fortfarande inte särskilt inspirerad. Jag känner mig så ooriginell, förutom någon enstaka ny tevebekantskap (Hej Glee och Parks and Recreation!) ser jag på samma serier som förut (Hej House! Hej Friday Night Lights! Hej 30 Rock!) , lyckas knappt läsa ut några böcker, ser alldeles för få filmer. Livet är trevligt, det är inte det, jag bokar upp mig med träning och vänner och resor och kurser och extrajobbande, men ändå känns dagarna ganska grå. Kanske borde jag ta mig ur mina vardagsrutiner. Kanske är det bara november.

…i veckan har jag upprörts över samma saker som 90 procent av mina journalistbekanta. Idioten till FP-politiker som tror att han kan komma undan med att köpa sex av minderåriga. Rättssystemet som ger folk som köper sex av minderåriga böter som är lägre än vad man får för fortkörning. Vellingemoderaten Lars-Ingvar Ljungman som försöker skyffla över ansvaret för ensamkommande flyktingbarn på staten med det intressanta argumentet att det är något staten ska lösa på egen hand och alltså ingen kommunal angelägenhet. Nehej, men var ska kidsen sova då, om inte i en kommun? Ska staten hyra bostäder i något annat land? (Ja, svarar förmodligen en del Vellingebor, företrädesvis i Afghanistan eller Irak.) Borde polisen stoppa varenda jävel vid gränsen? Men säg det då, försök inte gömma den där osmakliga önskan om att bo i ett segregerat vitt golfbanereservat bakom teoretiska resonemang om kommunalt och statligt ansvar.

(Och jo, jag tycker förstås också att fler kommuner än Vellinge har ett ansvar för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn. Men det som gör den här soppan lite extra upprörande är  kombinationen ovanligt välbärgad kommun/kategoriskt nej till  flyktingar i årtionden/de hätska protesterna mot ett boende som Vellinge INTE ENS SKA BETALA FÖR.)

…å andra sidan är allt inte grått, jag har också blivit ovanligt upplyft i veckan. I måndags drog den förträffliga Teresa Axner ihop ett gäng av sina nördigaste tjejbekanta – begåvade varelser som bland andra Johanna Koljonen och Julia Skott – till en Geek Women-middag. Teresa beskriver det bäst själv:

”Själva middagen liknade ett väckelsemöte. Vi gick runt i en cirkel och listade våra geekdoms, vi bröt upp i spontana små samtalsgrupper för att vi var så SJUKT intresserade av varann och varandras kunskaper och intressen. Vi bekände att vi inte visste om våra geekdoms ”gills”. Jobberbjudanden skickades ut, kontakter knöts. Det var en lovefest. Ingen ville gå hem.”

Middagen blev till en Facebookgrupp som i skrivande stund har närmare 500 medlemmar. Det är alldeles rörande att se alla litteratur/crafting/SF/rollspels/teknik/politik/teveserienördar samlas och utbyta jobbtips och aktivitetstips och diskutera sina geekdoms, gå med du också! (Om du har fel kön för att joina finns även den fina gruppen I support Geek Women.)