…att gå på tak är inte tillnärmelsevis så läskigt som jag trodde att det skulle vara, åtminstone inte när man sitter fast med sele och säkerhetslina. Även om det var härligt att se ut över Stockholm saknade jag den lätta svindeln, pirret, som jag förväntade mig att en promenad på en smal avsats utan räcken sisådär 45 meter upp skulle framkalla. (I morse tittade jag ut över bygget vid vårt hus och såg en byggarbetare som skuttade fram över taknocken helt utan skyddsräcken och linor, på ett fullkomligt Spindelmansliknande vis. Plötsligt blev jag ganska imponerad och inte så lite avundsjuk.)
…att man aldrig ska underskatta ett gäng 30-somethings behov av bubbel.
…att folk nästan alltid bondar till hitsen från barndomen och tonåren, MTV-åren har vi visst alla gemensamt, det var efteråt musiklyssnandet blev mer komplicerat. Låt folk skråla till Cyndi Lauper och det blir fest direkt.
…att det där med att organisera möhippor är ett härke, hur glatt tillfället än är, hur trevliga deltagarna än är i vanliga fall. Antingen är viljorna för många och starka och motstridiga (vi måste göra det här, jag vet bäst vad bruden önskar sig, allt måste vara perfekt, men dagen får max kosta 300 kronor), eller också tror folk att hippan är så uppstyrd och välorganiserad att de själva inte behöver ta ansvar, alls. Enkla frågor – kan någon ta med sig en picknickfilt? Någon? Snälla? – får inga svar förrän tredje gången de ställs.
…att det är underbart att höra när ens vänner berättar sina kärlekshistorier, plötsligt blir det en samlad berättelse av alla de där tillfällena man själv betraktat lite från läktarplats. Och att det är riktigt rörande att på nytt inse att vännens alldeles vanliga fästman, den sympatiska människan man själv känt och ätit middagar med och firat födelsedagar med i åratal, kan vara föremålet för så starka känslor och så oerhört mycket kärlek.
