5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

För ett år sedan var jag föräldraledig på heltid. Oftast, tja, oftast gjorde vi inte så mycket. Det hade ju snöat en hel del, en kort promenad innebar för det mesta att jag fick släpa barnvagnen över flera stora snödrivor. Och här övade vi krypteknik. M hade just lärt sig krypa baklänges, han brukade åla in under möblerna och sedan förvånat undra hur han hamnade där. Annars – tja, jag var ganska missnöjd med min garderob. Trött på amningstopar, trött på att allt var i fel storlek, trött på att alla nya kläder jag skaffat så snabbt slitits ut av matfläckar och kräks. I övrigt var jag faktiskt riktigt belåten med livet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

4. Berätta om en person du beundrar

Det här är svårt. Inte för att det saknas personer att beundra – utan för att det finns så många, både kända och okända personer, som jag skulle kunna nämna. Så jag tar en person jag brukar nämna på bloggen: David Foster Wallace. Inte så mycket för hans skönlitteratur – även om jag verkligen uppskattar hans experimentella, komplexa prosa – utan hans krav på mänsklig empati. Och jag tycker fortfarande att alla borde läsa talet från Kenyon College:

” Worship power — you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart — you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. … The world will not discourage you from operating on your default-settings, because the world of men and money and power hums along quite nicely on the fuel of fear and contempt and frustration and craving and the worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom to be lords of our own tiny skull-sized kingdoms, alone at the center of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But of course there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talked about in the great outside world of winning and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and discipline, and effort, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them, over and over, in myriad petty little unsexy ways, every day. That is real freedom. ”

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

3. Berätta om din bästa vän

Min första bästa vän hette Ulrika. Hon var – är förmodligen fortfarande – två år äldre, och i mina ögon makalöst modig och påhittig. Med jämna mellanrum försökte vi rymma från förskolan. En gång lyckades vi, under en lång och tråkig promenad på Mossens idrottsplats. Jag minns fortfarande känslan, hur vi sackade efter resten av gruppen, sprang in i skogen, gick in bland husen och letade upp Den Stora och Roliga Lekplatsen som vi bara fick gå till vid Särskilda Tillfällen. För en gångs skull var det bara vi två på gungorna. Det var fantastiskt.

När vi kom tillbaka hade vi missat lunchen och vilan. Fröknarna grät.

Men det här skulle inte handla om exbästisar, utan nuvarande bästa vänner. Kruxet är att jag inte har en enda bästa vän, utan flera nära vänner som jag tycker hemskt mycket om. Gymnasievänner, pol mag-vänner, fina kloka Alice som först upptäcktes av min bror. Just för tillfället hinner jag inte träffa någon av dem tillnärmelsevis så ofta som jag skulle önska – hela hösten har gått åt till jobb och vab:ande – men jag är hemskt glad och tacksam att de finns i mitt liv.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

2. Berätta om staden som du bor i

Stockholm. Åh, Stockholm. Jag vet ju att det är en av världens vackraste städer. Ibland blir jag helt upprymd av den här stadens skönhet – av vatten och broar och utsiktspunkter. Men ska jag vara helt ärligt så berör staden mig inte riktigt. Inte alls på samma sätt som hemma-hemma, Göteborg.

Kanske måste man ha varit 20, 23, 25 i en stad, skaffat den där viktiga egna lägenheten, blivit förälskad, fått sitt hjärta krossat, träffat nya bästa vänner – för att en stad ska få det romantiska skimmer som jag tycker att Stockholm saknar. Så tänker jag åtminstone när jag läser Anna Hellstens Stockholmshyllningar. Eller också måste man ha fantiserat om staden innan man flyttat dit, projicerat alla sina drömmar och förväntningar på kaféer och butiker och uteställen.

Men jag ägnade åren mellan 15 och 25 om att drömma om annat: New York, Paris, Moskva, en globetrottande nomadtillvaro. Alternativet var Linnéstaden eller en charmig, lyhörd, lite sned och vind Majornalya – egentligen vad som helst som inte innebar skyhöga lån för en halvtrist bostadsrätt i en blek och trist närförort till Stockholm. Stockholm kändes för självcentrerat och stressigt. En medelstor, halvrolig stad i Europas utkant där invånarna tror att de befinner sig i världens centrum – ungefär så brukade jag säga.

Nu sitter jag här ändå. Jobben finns här. De flesta av mina vänner finns här. Allting funkar. Jag har cykelavstånd till innerstaden. M trivs på sin förskola. Och staden har onekligen sina goda sidor – skönheten, inte minst. Men jag väntar fortfarande på suget i maggropen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

1. Berätta om dig själv

Den korta versionen: kvinna, 34 år, ganska nyligen gift med världens bästa man, har en son på 1,5 år. Jobbar på Ohlininstitutet, ett jobb jag älskar, trots att det är lite ensamt. Efter åren som ledarskribent är det fantastiskt att få lyfta fram andras röster och idéer – att ordna debatter och konferenser och se till att intressanta personer möts. Politiknörd – enligt vissa vänner obegripligt intresserad av t ex partiledardebatter – men den riktigt stora kärleken sparar jag till film och böcker. Reser mycket mindre än vad jag skulle vilja. Tycker att det här med att vara förälder är underskattat. Mycket jobb, javisst, men aldrig förut har livet varit så här fullt av kramar och glädje och trams och skratt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Julkalender

Det är en ganska miserabel dag. Jag var i Moskva förrförra helgen, för att bevaka parlamentsvalet, kom hem på måndagskvällen och upptäckte att lilla M hade fått hög feber. Tredagarsfeber, visade det sig. Därefter: magknip pga att han ätit konstigt när han var febrig. Därefter: ny förkylning, snuva och skrällhosta. Nu efter tio dagar är M nästan frisk, eller tja, frisk nog för att gå på förskolan. Jag själv ligger däremot nedbäddad i soffan och känner mig febrig och yr. Misär misär.

För att muntra upp mig själv tänkte jag ägna en liten del av dagen åt julkalendern jag hittade hos Johanna Ögren (och jo, jag vet att mer än halva december redan gått, so what.)

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Strötankar

…han är ett år nu. Ett år? Bara? Redan? Det känns obegripligt, ofattbart, att han inte alltid har funnits. Och samtidigt: den mycket påtagliga insikten om att livet går så fort, så fort. I höst börjar han på förskolan. Snart flyttar han hemifrån.

…apropå fart och förskolor och sådant märker jag hur min inställning pendlat drastiskt, fram och tillbaka. Som förskolevikarie hade jag alltid svårt för de där besvärliga, ambivalenta föräldrarna, de som kramar sina ungar gång på gång och tar farväl till dess att tårarna sprutar hos alla inblandade. Kanske var det för att jag anade att jag själv riskerade att bli likadan. När föräldraledigheten närmade sig sitt slut i vintras drabbades jag av en stark, om än kort, ångestvåg. Nu? Redan? Ska jag lämna honom ifrån mig? Även om sonen älskar sin fina pappa och jag själv verkligen gillar mitt jobb kunde jag inte riktigt känna att ledarskrivandet var lika viktigt, lika emotionellt belönande, som att vara just hemma, att mata och läsa och krama och vyssja och tramsa och fnittra och bara hänga med den bästa ungen i världen. Och när jag tänkte på hösten, på förskolan, på att lämna honom bland obekanta, fick jag genast den där Nina Björk-meningen i bakhuvudet: ljudet av ett barn som lämnas.

…kanske är det han som har blivit robustare i humöret. Kanske är det jag själv. Men nu, när jag ser honom med andra barn, hur han nyfiket försöker hålla takten med  större ungar och leker tittut med jämnåriga, så tänker jag: tack tack tack för att förskolan finns, så att han någon gång, ganska snart, kan få en vardag som innehåller stimulans av andra barn. Och hjärtat sväller en smula av stolthet bara av tanken på att han snart kommer få ett sammanhang som faktiskt är hans eget, inte mitt, inte hans pappas. Egna upplevelser, som han sedan kan komma hem och berätta om. Egna kompisar, sådana han själv är med och väljer. Det är faktiskt riktigt fint.

…kontentan är väl, som vanligt: Do I contradict myself? Very well, then, I contradict myself; (I am large—I contain multitudes.)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized