5. Berätta om vem du var för ett år sedan.

För ett år sedan var jag föräldraledig på heltid. Oftast, tja, oftast gjorde vi inte så mycket. Det hade ju snöat en hel del, en kort promenad innebar för det mesta att jag fick släpa barnvagnen över flera stora snödrivor. Och här övade vi krypteknik. M hade just lärt sig krypa baklänges, han brukade åla in under möblerna och sedan förvånat undra hur han hamnade där. Annars – tja, jag var ganska missnöjd med min garderob. Trött på amningstopar, trött på att allt var i fel storlek, trött på att alla nya kläder jag skaffat så snabbt slitits ut av matfläckar och kräks. I övrigt var jag faktiskt riktigt belåten med livet.

Annons

4. Berätta om en person du beundrar

Det här är svårt. Inte för att det saknas personer att beundra – utan för att det finns så många, både kända och okända personer, som jag skulle kunna nämna. Så jag tar en person jag brukar nämna på bloggen: David Foster Wallace. Inte så mycket för hans skönlitteratur – även om jag verkligen uppskattar hans experimentella, komplexa prosa – utan hans krav på mänsklig empati. Och jag tycker fortfarande att alla borde läsa talet från Kenyon College:

” Worship power — you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart — you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. … The world will not discourage you from operating on your default-settings, because the world of men and money and power hums along quite nicely on the fuel of fear and contempt and frustration and craving and the worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom to be lords of our own tiny skull-sized kingdoms, alone at the center of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But of course there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talked about in the great outside world of winning and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and discipline, and effort, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them, over and over, in myriad petty little unsexy ways, every day. That is real freedom. ”

3. Berätta om din bästa vän

Min första bästa vän hette Ulrika. Hon var – är förmodligen fortfarande – två år äldre, och i mina ögon makalöst modig och påhittig. Med jämna mellanrum försökte vi rymma från förskolan. En gång lyckades vi, under en lång och tråkig promenad på Mossens idrottsplats. Jag minns fortfarande känslan, hur vi sackade efter resten av gruppen, sprang in i skogen, gick in bland husen och letade upp Den Stora och Roliga Lekplatsen som vi bara fick gå till vid Särskilda Tillfällen. För en gångs skull var det bara vi två på gungorna. Det var fantastiskt.

När vi kom tillbaka hade vi missat lunchen och vilan. Fröknarna grät.

Men det här skulle inte handla om exbästisar, utan nuvarande bästa vänner. Kruxet är att jag inte har en enda bästa vän, utan flera nära vänner som jag tycker hemskt mycket om. Gymnasievänner, pol mag-vänner, fina kloka Alice som först upptäcktes av min bror. Just för tillfället hinner jag inte träffa någon av dem tillnärmelsevis så ofta som jag skulle önska – hela hösten har gått åt till jobb och vab:ande – men jag är hemskt glad och tacksam att de finns i mitt liv.

2. Berätta om staden som du bor i

Stockholm. Åh, Stockholm. Jag vet ju att det är en av världens vackraste städer. Ibland blir jag helt upprymd av den här stadens skönhet – av vatten och broar och utsiktspunkter. Men ska jag vara helt ärligt så berör staden mig inte riktigt. Inte alls på samma sätt som hemma-hemma, Göteborg.

Kanske måste man ha varit 20, 23, 25 i en stad, skaffat den där viktiga egna lägenheten, blivit förälskad, fått sitt hjärta krossat, träffat nya bästa vänner – för att en stad ska få det romantiska skimmer som jag tycker att Stockholm saknar. Så tänker jag åtminstone när jag läser Anna Hellstens Stockholmshyllningar. Eller också måste man ha fantiserat om staden innan man flyttat dit, projicerat alla sina drömmar och förväntningar på kaféer och butiker och uteställen.

Men jag ägnade åren mellan 15 och 25 om att drömma om annat: New York, Paris, Moskva, en globetrottande nomadtillvaro. Alternativet var Linnéstaden eller en charmig, lyhörd, lite sned och vind Majornalya – egentligen vad som helst som inte innebar skyhöga lån för en halvtrist bostadsrätt i en blek och trist närförort till Stockholm. Stockholm kändes för självcentrerat och stressigt. En medelstor, halvrolig stad i Europas utkant där invånarna tror att de befinner sig i världens centrum – ungefär så brukade jag säga.

Nu sitter jag här ändå. Jobben finns här. De flesta av mina vänner finns här. Allting funkar. Jag har cykelavstånd till innerstaden. M trivs på sin förskola. Och staden har onekligen sina goda sidor – skönheten, inte minst. Men jag väntar fortfarande på suget i maggropen.

1. Berätta om dig själv

Den korta versionen: kvinna, 34 år, ganska nyligen gift med världens bästa man, har en son på 1,5 år. Jobbar på Ohlininstitutet, ett jobb jag älskar, trots att det är lite ensamt. Efter åren som ledarskribent är det fantastiskt att få lyfta fram andras röster och idéer – att ordna debatter och konferenser och se till att intressanta personer möts. Politiknörd – enligt vissa vänner obegripligt intresserad av t ex partiledardebatter – men den riktigt stora kärleken sparar jag till film och böcker. Reser mycket mindre än vad jag skulle vilja. Tycker att det här med att vara förälder är underskattat. Mycket jobb, javisst, men aldrig förut har livet varit så här fullt av kramar och glädje och trams och skratt.

Julkalender

Det är en ganska miserabel dag. Jag var i Moskva förrförra helgen, för att bevaka parlamentsvalet, kom hem på måndagskvällen och upptäckte att lilla M hade fått hög feber. Tredagarsfeber, visade det sig. Därefter: magknip pga att han ätit konstigt när han var febrig. Därefter: ny förkylning, snuva och skrällhosta. Nu efter tio dagar är M nästan frisk, eller tja, frisk nog för att gå på förskolan. Jag själv ligger däremot nedbäddad i soffan och känner mig febrig och yr. Misär misär.

För att muntra upp mig själv tänkte jag ägna en liten del av dagen åt julkalendern jag hittade hos Johanna Ögren (och jo, jag vet att mer än halva december redan gått, so what.)

1. Berätta om dig själv.
2. Berätta om staden som du bor i.
3. Berätta om din bästa vän.
4. Berätta om en person som du beundrar.
5. Berätta om vem du var för ett år sedan.
6. Berätta om bloggarna du läser.
7. Berätta om ett av dina favoritfotografier.
8. Berätta om ett av dina favoritplagg.
9. Berätta om en av dina favoritlåtar.
10. Berätta om vad som finns i din väska.
11. Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.
12. Berätta om någon som du saknar.
13. Berätta om din favoritsak i ditt hem.
14. Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig.
15. Berätta om en av dina favoritböcker.
16. Berätta om hur du var när du var liten.
17. Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
18. Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör.
19. Berätta om en vän som bor långt bort.
20. Berätta om vad du önskar dig i julklapp.
21. Berätta om någon som du älskar.
22. Berätta om något som du är beroende av.
23. Berätta om ditt bästa julminne.
24. Berätta om fem fina saker som har hänt under den här decembermånaden.

Strötankar

…han är ett år nu. Ett år? Bara? Redan? Det känns obegripligt, ofattbart, att han inte alltid har funnits. Och samtidigt: den mycket påtagliga insikten om att livet går så fort, så fort. I höst börjar han på förskolan. Snart flyttar han hemifrån.

…apropå fart och förskolor och sådant märker jag hur min inställning pendlat drastiskt, fram och tillbaka. Som förskolevikarie hade jag alltid svårt för de där besvärliga, ambivalenta föräldrarna, de som kramar sina ungar gång på gång och tar farväl till dess att tårarna sprutar hos alla inblandade. Kanske var det för att jag anade att jag själv riskerade att bli likadan. När föräldraledigheten närmade sig sitt slut i vintras drabbades jag av en stark, om än kort, ångestvåg. Nu? Redan? Ska jag lämna honom ifrån mig? Även om sonen älskar sin fina pappa och jag själv verkligen gillar mitt jobb kunde jag inte riktigt känna att ledarskrivandet var lika viktigt, lika emotionellt belönande, som att vara just hemma, att mata och läsa och krama och vyssja och tramsa och fnittra och bara hänga med den bästa ungen i världen. Och när jag tänkte på hösten, på förskolan, på att lämna honom bland obekanta, fick jag genast den där Nina Björk-meningen i bakhuvudet: ljudet av ett barn som lämnas.

…kanske är det han som har blivit robustare i humöret. Kanske är det jag själv. Men nu, när jag ser honom med andra barn, hur han nyfiket försöker hålla takten med  större ungar och leker tittut med jämnåriga, så tänker jag: tack tack tack för att förskolan finns, så att han någon gång, ganska snart, kan få en vardag som innehåller stimulans av andra barn. Och hjärtat sväller en smula av stolthet bara av tanken på att han snart kommer få ett sammanhang som faktiskt är hans eget, inte mitt, inte hans pappas. Egna upplevelser, som han sedan kan komma hem och berätta om. Egna kompisar, sådana han själv är med och väljer. Det är faktiskt riktigt fint.

…kontentan är väl, som vanligt: Do I contradict myself? Very well, then, I contradict myself; (I am large—I contain multitudes.)

Hej, är ni kvar?

Ja ja, jag är en usel bloggare, yada yada. Ni har sett den här typen av ursäktande inlägg förut. Vad jag gjort, förutom att blogga, är bland annat följande:

1) Vakna 05.45 de flesta morgnar, inte sällan av att M plockat av sin ena strumpa och daskar den i mitt ansikte med ett glatt leende på läpparna, 2) jobba, ganska mycket 3) skynda hem, för att hinna med att mata och leka tittut och bygga klosstorn i ett par timmar, för att därefter 4) vyssja och sjunga ungen till sömns vid sju – halv åtta och därefter kanske äta något och ganska ofta 5) jobba lite till, med konferensfixande och annat jox och 6) somna vid elva, efter att M fått en extra dos välling i sig för att förhoppningsvis kunna sova med bara ett eller ett par avbrott fram till 05.45. Repetera typ hundra gånger, så har ni stora delar av min vinter och vår.

Annars… tja. Jag har läst en drös böcker, sett ett fåtal filmer, besökt glamourösa orter som Uddevalla och Halmstad och Eskilstuna och Engelsberg. Återuppväckt min stora kärlek till Tina Fey. Egentligen är det bara det jag ville uttrycka med den här bloggposten: ❤ Tina Fey.

Bland annat för följande lilla bön för dottern, ett utdrag ur hennes nya bok, Bossypants:

First, Lord: No tattoos. May neither Chinese symbol for truth nor Winnie-the-Pooh holding the FSU logo stain her tender haunches.

May she be Beautiful but not Damaged, for it’s the Damage that draws the creepy soccer coach’s eye, not the Beauty.

When the Crystal Meth is offered, May she remember the parents who cut her grapes in half And stick with Beer.

Guide her, protect her
When crossing the street, stepping onto boats, swimming in the ocean, swimming in pools, walking near pools, standing on the subway platform, crossing 86th Street, stepping off of boats, using mall restrooms, getting on and off escalators, driving on country roads while arguing, leaning on large windows, walking in parking lots, riding Ferris wheels, roller-coasters, log flumes, or anything called “Hell Drop,” “Tower of Torture,” or “The Death Spiral Rock ‘N Zero G Roll featuring Aerosmith,” and standing on any kind of balcony ever, anywhere, at any age.

Lead her away from Acting but not all the way to Finance. Something where she can make her own hours but still feel intellectually fulfilled and get outside sometimes And not have to wear high heels.

What would that be, Lord? Architecture? Midwifery? Golf course design? I’m asking You, because if I knew, I’d be doing it, Youdammit.

May she play the Drums to the fiery rhythm of her Own Heart with the sinewy strength of her Own Arms, so she need Not Lie With Drummers.

Grant her a Rough Patch from twelve to seventeen. Let her draw horses and be interested in Barbies for much too long, For childhood is short – a Tiger Flower blooming Magenta for one day – And adulthood is long and dry-humping in cars will wait.

O Lord, break the Internet forever, That she may be spared the misspelled invective of her peers And the online marketing campaign for Rape Hostel V: Girls Just Wanna Get Stabbed.

And when she one day turns on me and calls me a Bitch in front of Hollister, Give me the strength, Lord, to yank her directly into a cab in front of her friends, For I will not have that Shit. I will not have it.

And should she choose to be a Mother one day, be my eyes, Lord, that I may see her, lying on a blanket on the floor at 4:50 A.M., all-at-once exhausted, bored, and in love with the little creature whose poop is leaking up its back.

“My mother did this for me once,” she will realize as she cleans feces off her baby’s neck. “My mother did this for me.” And the delayed gratitude will wash over her as it does each generation and she will make a Mental Note to call me. And she will forget. But I’ll know, because I peeped it with Your God eyes.

Amen.

Day 01 – Best book you read last year

När jag tänkte igenom alla böcker jag läst förra året – eller tja, de som fastnat – kunde jag till sist inte komma på en enda bok som skulle kunna utklassa Sofi Oksanens ”Utrensning”, kammarspelet mellan Aliide och Zara, den ohyggliga berättelsen om hur människor kan krossas och krossa andra under hårdföra diktaturer.

Valet är kanske inte helt förvånande, jag inser att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit imponerad. Boken har bland annat vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010, Runebergspriset 2009 och Finlandiapriset 2008 och blivit hyllad i stort sett samtliga svenska recensioner jag lyckats få tag i. Jag håller med om alla de där hyllningarna, Jonas Thentes ord om att boken har ”en konstnärlig lyskraft som förbluffar” och Rakel Chukris om att den är ”mästerligt komponerad”.

Och ändå får jag lust att säga åt alla recensenter, alla svenska Oksanen-fans: men ni begriper ju inte! Ni förstår inte hur begåvad hon faktiskt är!

Ett exempel: bara några kapitel in i Utrensning beskriver Oksanen hur några ungdomar trakasserar Aliide, den gamla kvinnan som är en av två huvudpersoner. Än så länge vet läsaren inte särskilt mycket om henne. Men nu är det sent 80-tal, (möjligen tidigt 90-tal?), Aliide är ute på byn – och stöter på ett gäng som sjunger orden ”eestlane olen ja eestlaseks jään, kui mind eestlaseks loodi”.

I den svenska översättningen kan man få reda på att raderna betyder ”jag är est och est förblir jag, om en gång jag är skapt till est”. Men den som känner till sin estniska nutidshistoria vet att det inte är en nationalistisk slagdänga, vilken som helst. Orden kommer från en sång som spelades in av Ivo Linna under det sena 80-talet och som blev något av ett ledmotiv till den sjungande revolutionen.

När jag läser den korta sångtexten ser jag inte bara ett ungdomsgäng framför mig. Jag ser tiotusentals ester som samlat sig till gigantiska fredliga demonstrationer, jag påminns om en masseufori, en märklig segeryra, som den knappa svenska översättningen inte klarar av att förmedla. Mitt i detta nya Estland står Aliide, bitter och rädd. Mer behövdes inte för att jag skulle fastna i berättelsen.

Starthjälp

Jag loggar in. Jag tittar på den tomma sidan. Jag blir distraherad. Jag loggar ut.

Ungefär så har mina bloggvanor sett ut på sistone. Men nu ska det bli ändring, hoppas jag. I morse snubblade jag över Blogghorornas senaste bloggutmaning, 30 days of books, och blev faktiskt ganska sugen.

Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favorite series
Day 04 – Favorite book of your favorite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favorite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favorite writer
Day 14 – Favorite book of your favorite writer
Day 15 – Favorite male character
Day 16 – Favorite female character
Day 17 – Favorite quote from your favorite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Day 20 – Favorite romance book
Day 21 – Favorite book from your childhood
Day 22 – Favorite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favorite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favorite book of all time