måndag

På SvD:s ledarblogg lyfter PJ Anders Linder fram Robert Novaks analys om varför Hillary Clinton inte kommer att bli Barack Obamas vicekandidat: frun tvärvägrar. ”Oavsett vad Clinton tycker, så säger Michelle Obama tvärt nej.” Lustigt. Som om Clinton skulle ha makten att välja fritt. Och som om Obama skulle sakna anledningar att vilja ha en annan veep än Hillary.

——-

Kottke har svar på de svåra frågorna. Vad händer om Obama vinner?

——-

Det är detaljrikedomen i GTA IV som knäcker mig: tunnelbanan som är ruffig på exakt rätt sätt. Morgonljuset som gradvis blir starkare och lyser upp Liberty City. (Och bara man kör fort hinner man nästan inte märka alla fotgängare som hamnar under däcken.)

——-

Viktiga politikers självbiografier kan vara spännande – men det är nog få jag har läst som inte tråkat ut mig at some point. Den vanligaste fällan – åtminstone för dem som har några år kvar av karriären och inte har råd att stöta sig med sitt kontaktnät – är oändliga uppräkningar av alla godhjärtade, intelligenta, ambitiösa, kloka och intressanta människor som politikern i fråga någonsin skakat hand/pratat/ätit middag/jobbat/rest/kampanjat med.

Harry Reid, den demokratiske majoritetsledaren i den amerikanska senaten, är möjligen ett undantag. Om resten av ”The Good Fight” fortsätter i samma stil som inledningen kan han åtminstone inte placeras i kategorin ”inställsamt tillrättalagd”.

”I come from a mining town.

But by the time I came along – December 2, 1939 – the leading industry in my hometown of Searchlight, Nevada, was no longer mining, it was prostitution. I don’t exaggerate. There was a local law that said you could not have a house of prostitution or a place that served alcohol within so many feet of a school. Once, when it was determined that one of the clubs was in violation of this law, they moved the school.

As a boy, I learned to swim at a whorehouse. Nobody in town had ever seen such a fancy inground tiled pool in their lives as the pool at the El Rey. Or any pool at all, for that matter. At least nobody that we knew. The El Ray was the main bordello when I was growing up in Searchlight. Every Thursday afternoon, the whoremonger in town, a kindly bear of a man by the name of Willie Martello, would ask the girls who worked the El Rey to clear out, and he’d invite the children in town, usually no more than a dozen of so at a time, to swim in his pool. And we would live the life of Riley for a couple of hours, splashing in the azure blue of that whorehouse pool. This was a rare luxury in a hard town.”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s