fredag

Här är något jag inte riktigt fattar i Thorbjörn Larssons utredning om äldreomsorgen:

SOU 2008:51, 6.5 Motiv för lagstadgad värdegrund i socialtjänstlagen:

”Människosyn, värderingar och etiska förhållningssätt för omsorg om äldre är så viktiga att det inte går att motivera alltför stora olikheter i ett och samma land. Genom att lagfästa värdegrunden på nationell nivå bör dess värderingar komma att delas av såväl brukare och allmänhet som politiker, förvaltning och anställda över hela landet.”

Vad står det då i Socialtjänstlagen i dag? Jo:

1 kap. 1 § SoL: ”Verksamheten skall byggas på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet.”

Visst kan man prata om etiska förhållningssätt, men det känns ganska optimistiskt att tro att de anställda som inte följer SoL ska börja respektera en nationell värdegrund.

När jag för några år sedan jobbade inom äldreomsorgen, på ett privat vårdhem i Göteborg, hade jag många kunniga och kloka kollegor – oftast medelålders kvinnor. Jag hade trivts riktigt bra, om det inte var för en allmänt inkompetent chef, en av få män på arbetsplatsen. Han ansåg att det var en normal arbetsbelastning att på egen hand ha ansvar för fem dementa och i flera fall multisjuka och rullstolsburna boende; sitta med vid matbordet, dela ut mediciner, ordna sjukgymnastik, städa, diska, tvätta, hjälpa till med toalettbestyr, av- och påklädning, få alla fem till sängs samt hjälpa till med sänggåendet i avdelningen bredvid – allt mellan klockan halv fem och nio på kvällen. Om inte allt var gjort blev nattpersonalen sur.

När jag hade jobbat på avdelningen ett tag började ett par av damerna på ”min” våning må sämre. De tappade bort sig själva mer och mer, glömde var de bodde, vilka de var. Den tilltagande demensen innebar också att de blev oroligare än förut, de längtade hem till hus och lägenheter och letade efter sina döda män. Ett tag var det fullständigt omöjligt att hinna med schemat på deras villkor – efter kvällsmaten tackade de för sig, nu skulle de gå hem, mannen och lägenheten väntade. Möjligen hade jag kunnat tvinga in dem på deras rum och slita av dem kläderna med tvång, men det kändes knappast som ett alternativ.

Efter några veckor när jag själv hade fått svårare att hantera stressen och det dåliga samvetet hade jag ett fantastiskt gräl med min chef, en ordväxling så absurd att jag blev full i skratt. Det gick i korthet gick ut på att jag bad honom beskriva för mig hur jag, rent praktiskt, skulle gå tillväga för att hinna med alla uppgifter, pyssla om x och y och samtidigt finnas till hands på avdelningen bredvid. Chefens blick blev glasartad: ”Ja, förstår du, här på XX hjälper vi varandra,” ”Ja, men jag hinner inte göra mitt jobb och samtidigt natta två personer på den andra avdelningen, det går inte,” fortsatte jag. ”Här på XX hjälper vi varandra,” svarade han.

Strax därefter slutade jag. Jag kan lugnt säga att jag aldrig har haft något annat jobb som har känts så ansvarsfullt och komplicerat som det som vårdbiträde. Visst var det givande, men samtidigt förbannat tungt, både fysiskt och psykiskt. Den låga lönen kunde jag hantera – jag var ändå student och hade studentlevnadsvanor – men maktlösheten knäckte mig. Och jag är rätt tveksam till om en nationell värdegrund hade fått chefen att ändra några rutiner eller mig att stanna kvar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s