om kärlekar och hatobjekt

På Sydsvenskans kulturblogg pågår en diskussion om hypade böcker och författare man älskar att hata. Saul Bellow och Robert Musil var de två författare jag spontant kom på, trots att min favoritfilosof David Brax har försökt övertyga mig om deras storhet.

Bellow är vansinnigt begåvad, det inser jag ju också. Men Humboldt’s gift lämnade mig med en stark känsla av irritation, efter ett tag lyckades jag inte separera författaren från huvudpersonerna, jag började identifiera mig mer med de de objektifierade kvinnorna än med de objektifierande männen.

Det där med att hålla distansen är svårt – när jag läste Philip Roths halvt självbiografiska My Life As a Man blev jag så illa berörd av det fräna, bittra porträttet av författarens exfru att jag ville slänga ut hela Roth-samlingen ur hyllan. Och Roth hör ändå till favoriterna. Jag undrar fortfarande, litegrann, om Roth själv är medveten om riktigt hur omogen, osympatisk, osjälvständig han själv framstår i relationen med Margaret Martinson/Maureen Tarnopol – om närsyntheten är medveten, eller om huvudpersonens känslor faktiskt var hans egna.

Nåja. Egentligen stör de mig ju inte, de där hatobjekten, det finns ju så mycket annat att läsa. Det är värre med de där man en gång har gillat, och sedan blivit besviken på.

Ian McEwan, till exempel. Saturday var – är – fantastisk. Efter att ha läst den slukade jag hans andra böcker. Lyckokänslorna höll i sig nästan hela vägen, till dess att jag kom till Amsterdam.

Efter Amsterdam gjorde vi nog slut, Ian och jag. Det kändes inte som om han verkligen brydde sig om sina karaktärer, utan som om de fanns där för att författaren skulle få konstruera en intressant konflikt, en elegant twist. Som Craig Seligman skrev i Salon för sisådär tio år sedan:

Amsterdam” is a plotty book — a tragedy with the heartless logic of a farce — and McEwan must have carefully laid out the plot machinery before he began constructing his characters. When his puppets came unexpectedly alive, more complicated and more sympathetic than he had planned for, he forced them into his machinery anyway, and they jammed it.”

Nu kan jag inte läsa McEwan utan att haka upp mig på de alltför perfekt konstruerade intrigerna. Och det stör mig – jag saknar honom.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s