Birds of America

Vad jag har gjort idag (förutom att läsa vad Anne Applebaum m fl har att säga om Sydossetien):

För ett par veckor sedan hittade jag ett gäng Mary McCarthy-böcker i Davids bokhylla i Malmö. Jag lånade hem tre: ”The Group”, ”The Groves of Academe” och ”Birds of America”, han ska ändå flytta, de kan lika gärna lagras hemma hos oss som i Davids & Alices flyttlådor.

Efter ett tag blev jag fundersam. ”Birds of America”? Var inte det en film med Lauren Graham och Matthew Perry?

Jorå, den hade premiär på senaste Sundance, högt imdb-betyg, lågt rankad av de amerikanska kritikerna (enligt Rotten Tomatoes). Fast de två har ingenting med varandra att göra, boken är från 1965 och filmen är baserad på ett nyskrivet manus av författaren Elyse Friedman.

Filmen verkar faktiskt inte särskilt bra, ännu en amerikansk indie om en dysfunktionell familj i akademisk miljö, men eftersom jag har en soft spot för både Graham och Perry kan jag inte låta bli att skumma några recensioner. Under en artikel hittar jag en kommentar av någon som hävdar sig vara Friedmans polare, som hävdar att filmen från början hette något helt annat, typ ”Laws of Motion”. Friedmans berättelse har visst inget med fåglar att göra överhuvudtaget. Enligt polaren är manuset humoristiskt och begåvat, men regin värdelös. För säkerhets skull laddar jag hem filmen – och manuset, som Friedman har lagt ut på sin hemsida.

Medan jag letar vidare efter information om ”Birds of America” – både filmen och boken – stöter jag på en tredje version: Lorrie Moores novellsamling med samma namn. (Egentligen är det en fjärde variant, eftersom alla de övriga har snott sitt namn från ett känt illustrerat verk som faktiskt handlar om just fåglar.)

När jag googlar Lorrie Moore blir jag förvånad över att jag inte hört talas om henne. Hon omnämns ofta i samma andetag som hyllade novellister som Alice Munro, Annie Proulx, Amy Hempel, Mavis Gallant. Här och var nämns ”People Like That Are the Only People Here”, från just ”Birds of America” som ett litet mästerverk. Den handlar om en bebis som får cancer.

En snabb googling senare får jag upp novellen som en pdf. Den är faktiskt lysande, riktigt rörande, med passager som:

”On one of the lounge walls there is a gold plaque with the singer Tiny Tim’s name on it: his son was treated once at this hospital and so, five years ago, he donated money for this lounge. It is a cramped little louge, which, one suspects, would be larger if Tiny Tim’s son had actually lived. Instead, he died here, at this hospital and now there is this tiny room which is part gratitude, part generosity, part fuck-you.”

Så går en lördagsmorgon. Jag gillar det här med semester, men jag tror faktiskt att jag behöver börja jobba igen.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s