Reinfeldt & ironin

Luuk: ”Vad är den största egenskap som du har fått lägga band på som statsminister?”

Reinfeldt: ”Det är att jag egentligen är mer ironisk, mer rapp i tungan än vad det framstår som.”

Luuk: ”Är det inte jättetråkigt att du inte kan vara det?”

Reinfeldt: ”Jo, framför allt när folk försöker beskriva det som om jag skulle vara något slags tråkmåns. Men det är ett pris man får betala, ja varför gör jag då så, det är för att ironi inte fungerar.”

————–

Jag vet, jag är sent ute, det har redan skrivits en del om Fredrik Reinfeldts förkärlek för Magnus Uggla och Alphaville, men citaten ovan tycker jag är de mest intressanta i Luuks intervju. Det har länge varit uppenbart att Reinfeldts humor inte är av det allra mest folkliga slaget och att han jobbar rätt hårt för att dölja den.

Tydligen tror han fortfarande att det är ett vinnande koncept. Men faktum är ju, som Annette Kullenberg skriver, att Reinfeldt därmed har gjort sig själv till ”en slav under den skrämmande frågan: Vad ska folk säga?” Och den som är slav under opinionen har svårt att samtidigt leva upp till rollen som en inspirerande ledare.

Varför denna enorma rädsla för att uppfattas som oseriös? Statsministern har ju tyngd i kraft av sitt ämbete, en och annan ironisk kommentar innebär knappast att han förlorar sin pondus eller sin beryktade förmåga att läxa upp juniora riksdagsledamöter.

Jag är nog inte ensam om att tycka att Sverige skulle må bra av lite mer frispråkighet. Några grodor vore ett billigt pris att betala för ett mer livligt och spännande debattklimat. Vad har vi egentligen att komma med i skandalväg? De senaste dryga tio åren har löpsedlarna fyllts av Jan O Karlssons ”jävla texasgubbe” och ”bögfrågor”, det är Nuder och hans köttberg, det är Ringholms lata poliser, Rosengren och Sovjetstaten samt Orback, vars mormors syster levde med en häst. Ett drygt decennium i svensk politik verkar ge upphov till ungefär lika många kontroversiella citat som en genomsnittlig intervju med Londons borgmästare Boris Johnson.

Jag vet inte riktigt vad man bör skylla på – politikernas räddhågsenhet eller mediernas tendens att blåsa upp vartenda förfluget ord in absurdum. Resultatet blir i vilket fall att de politiska debatterna oftast är extremt slätstrukna och välpolerade och därmed också oengagerande. Vi har nu en statsminister som är rädd för att vara personlig, lättsam eller ironisk, men som tror att högtravande floskler som ”Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär” går hem i stugorna. Är det verkligen någon som inbillar sig att det är rätt metod att vända opinionen eller hejda politikerföraktet?

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Reinfeldt & ironin

  1. …och vem minns inte ”medborgarnas rikspolischef”, en sån helidiotisk formuleing. Going grandios funkar inte typ alls för herr R, en glimt i de mörkmörkbruna hade gjort under för omtycktheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s