Dagens läsning:

Det är omöjligt att läsa om David Foster Wallaces familj utan att bli tårögd. Egentligen vill jag inte veta så mycket, jag vill inte att hans depression och självmord ska stå i vägen för det han faktiskt skapade, att allt det som är humoristiskt och livsbejakande i hans verk ska tolkas om på grund av sättet han dog.  Den traditionella romantiseringen och mytologiseringen av allvarliga depressioner, hela den där urgamla idén om ”lidande konstnärer”, är i mitt tycke både cynisk och smaklös. Men Robert Ito lyckas beskriva hans sista dagar med respekt; det känns inte spekulativt, inte vulgärt, bara sorgligt.

His sister Amy described emotions ranging from disbelief to sadness to acceptance, of a sort. ”Inevitably our thought was, if only he could have held on a little bit longer,” says sister Amy. ”And then we realized, he did. How many extra weeks had he hung in there when he just couldn’t bear it? So we’re not angry at him. Not at all. We just miss him.”

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s