DFW revisited

Philip Teir tipsade om en lång artikel om David Foster Wallace i The New Yorker. Jag har precis läst ut den – det tog en bra stund – och nu sitter jag här och känner mig rörd och lite sorgsen.

Saken är den att jag har tänkt på DFW hela förmiddagen. Ni ser, jag hade en sån där morgon när hela världen var emot mig, när alla jag mötte var hålögda och fula och ohyfsade. Jag hade lovat min far att hämta upp några vinflaskor på Systemet vid Gullmarsplan. När jag efteråt kom ut på parkeringsplatsen, med båda händerna upptagna av vinkartongen, möttes jag av ett par unga, slitna, tunna män som visade upp alla tecken på tunga missbruksproblem. De gjorde ingenting, sa ingenting, men stod och hängde vid min bil med sina schäfrar och stirrade på mig medan jag nervöst och klumpigt lastade in den tunga kartongen i bagaget och körde därifrån.

När jag sen skulle ut på vägen blev jag tvingad att backa tillbaka in på parkeringsplatsen av en man i en suv som körde på fel sida. Därefter blev jag nästan påkörd av en annan man som gjorde en plötslig sväng utan att blinka. Därefter fick jag tvärnita för en tredje man som tanklöst skyfflade ut en barnvagn i bilvägen utan att se sig för.

Det är petitesser, jag vet. Ingenting att bli särskilt upprörd över. Men lägg till smutsen och tristessen i en vanlig grådaskig marsmorgon och resultatet blir – eller blev åtminstone för mig – en stark känsla av irritation och uppgivenhet. Alla dessa jävla småsaker som man måste stå ut med för att få en vanlig dag att gå ihop, alla deprimerande tecken på världens skitighet, alla små förolämpningar och förorättelser.

Och just sådana dagar är jag oändligt tacksam för David Foster Wallace, och för talet som han höll en gång vid Kenyon College, Ohio. Efter att DFW tog sitt liv i september förra året har talet gått runt på massor av bloggar, Wall Street Journal och The Guardian har lagt ut det på sina sajter. Det är inget euforiskt ”gå ut och erövra världen”-tal. Det handlar om att stå ut med vardagen, att stå ut med andra människor, även när de är hålögda och fula och ohyfsade. Det han säger är inte nytt, egentligen, men han lyckas förmedla sina tankar ovanligt väl.

…most days, if you’re aware enough to give yourself a choice, you can choose to look differently at this fat, dead-eyed, over-made-lady who just screamed at her little child in the checkout line — maybe she’s not usually like this; maybe she’s been up three straight nights holding the hand of her husband who’s dying of bone cancer, or maybe this very lady is the low-wage clerk at the Motor Vehicles Dept. who just yesterday helped your spouse resolve a nightmarish red-tape problem through some small act of bureaucratic kindness. Of course, none of this is likely, but it’s also not impossible — it just depends on what you want to consider. If you’re automatically sure that you know what reality is and who and what is really important — if you want to operate on your default-setting — then you, like me, will not consider possibilities that aren’t pointless and annoying. But if you’ve really learned how to think, how to pay attention, then you will know you have other options.

Jag lyckas sällan särskilt väl med att strunta i de där små förorättelserna. Snarare är det så att jag samlar på mig bisarra vardagsdetaljer för att berätta dem vidare som ironiska anekdoter. Men när jag väl lyckas bryta tankemönstret, hålla irritationen borta också i påfrestande situationer och istället koncentrera mig på de där banala vardagsdetaljerna som gör mig lycklig (ja, ni vet, ”a quarter-pounder with cheese, those are good, the sky about ten minutes before it starts to rain, the moment where your laughter becomes a cackle”) är det – åtminstone ibland, vissa dagar och tillfällen – tack vare DFW.

———-

Bara ett par saker till: hur mycket jag än beundrar DFW är jag lite skeptisk till det här: hans förläggare sitter och försöker få ihop en ny bok av hundratals oorganiserade sidor text, ”drafts and notes and fragments”. Resultatet, romanen The Pale King, är planerad att komma ut nästa vår.

Däremot kan jag inte låta bli att rekommendera den här intervjun med DFW, som är lång och snårig och akademisk och full av briljanta analyser. Dessutom gillar jag DFW:s Bret Easton Ellis-diss:

If what’s always distinguished bad writing—flat characters, a narrative world that’s cliched and not recognizably human, etc.—is also a description of today’s world, then bad writing becomes an ingenious mimesis of a bad world. If readers simply believe the world is stupid and shallow and mean, then Ellis can write a mean shallow stupid novel that becomes a mordant deadpan commentary on the badness of everything.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “DFW revisited

  1. smyg

    DFW håller ett tal ”om att stå ut med vardagen” och sedan går han och tar livet av sig. Förtar en del av effekten, gör det inte?

  2. Karin

    Inte för min del – att DFW förlorade kampen mot en depression han plågats av i större delen av sitt liv, efter att han försökt och misslyckats med att hitta en fungerande behandling – är förstås otroligt tragiskt. Men varför skulle det göra hans berättelser mindre drabbande eller hans slutsatser mindre giltiga?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s