Hyvönen som accessoar

…förresten skriver Jonas fint om Frida Hyvönens Dramaten-konserter i helgen och om Po Tidholms mycket märkliga recension

Tidholm verkar betydligt mer intresserad av att teoretisera kring medelklassen än av Frida Hyvönens musik. Tesen går typ: medelklassen använder musik för identitetsbyggande och självbespegling (mer än andra klasser, vet Tidholm uppenbarligen att berätta), och eftersom medelklassen är  förnöjd (och känslokall, anar man) och saknar egentliga behov skaffar den sig kyligt intellektuella smakpreferenser som Frida Hyvönen i sin tur svarar emot.

Det där är en diskussion som man som medelklassigt Hyvönen-fan inte kan vinna.

– Fast jag berörs ju av hennes musik!

– Ja, fast bara på ett ytligt, intellektuellt, distanserat medelklassvis, om du tillhörde en annan klass skulle du lockas av en helt annan musik, den nödvändiga sorten, den som förmedlar riktiga, viktiga känslor som ditt stackars medelklasshjärta inte kan uppleva.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Hyvönen som accessoar

  1. David

    Om jag får spela djävulens avokado för ett ögonblick: är det inte fullt möjligt att PO skulle (och borde) acceptera invändningen ”men jag berörs ju av hennes musik” som fullkomligt giltigt?

    Annars gissar jag att ”medelklass”, när det använts lite nedsättande, som i det här fallet, inte är avsett att vara en uttömmande beskrivning av någon enskild person: det är snarare en uppsättning intressen, karaktärsdrag och preferenser som vem som helst, oavsett klasstillhörighet, kan vara bärare av. Vem som helst har då också förmågan att uppleva musik som ”nödvändig” eller ”drabbande”, och den individuella upplevelsen är väl den yttersta evidensen i den frågan. PO’s tes skulle då i stället vara att hennes musik har en inneboende förmåga att svara mot ”medelklassens” intressen (liknande observationer har gjorts om Dylan och Tom Waits).

    Jag tror förresten Hannah Arendt skrev om just det här i någon text kallad ”Kris i kulturen” eller liknande. (Och ja, jag borde skriva på någonting annat)

  2. Karin

    Oj, David, nu tappade jag tråden. Menar du att vem som helst kan vara ”medelklass” utan att vara medelklass, och att den påstådda känslokylan hör samman med den första men inte nödvändigtvis med den andra benämningen? Och att denna ”medelklassighet” alltså står i någon slags motsatsförhållande till att uppleva musik som ”nödvändig”? Men den nedsättande synen på medelklassen är lika tröttsam, oavsett om parenteserna finns där eller inte. Jag tycker fortfarande att Tidholms recension går i cirkel: Hyvönen gör musik som inte berör för att anpassa sig till ”medelklassen”, och att ”medelklassen” inte vill bli berörd är ju uppenbart, de uppskattar ju Hyvönens musik…

  3. David

    Återigen, Belsebubs Guacamole: Jag tror att ”medelklass” som det används här (eller ”bourgeois”, som man sa förr) syftar till en mentalitet eller inställning som bara är associerad med medelklassen, men inte bara tillgänglig för den, och som medelklassen heller inte är begränsad till.
    (Arendt säger någonting om att man här betraktar konsten som något slags bruksföremål – och alltså utbytbar, dvs. ”inte nödvändig”) Jag håller med om att jargongen är trist och möjligen missvisande.
    Men jag läste inte recensionen som påstående att Hyvönens musik inte berör, bara att den här konserten, på Dramaten med en viss publik, uppvisade det här svala draget och hur dess tilltal verkade på publiken. Poängen är inte att musiken tilltalar ”fel människor”, men kanske att den tilltalade fel sak hos människor? Också detta påstående måste givetvis kvalificeras.
    Hade någon, eller en grupp av människor, varit hänförd tror jag inte han hade stått fast vid sin åsikt.
    Men det är kanske att använda the principle of charity in absurdum…

  4. punkthus

    Kärnan här är väl ändå övergången från ”jag känner ingenting” till ”vi känner ingenting”. I samtliga saker jag skriver dyker det alltid upp någon sorts djävulsadvokat när jag skriver ordet vi. Här finns också en sorts fascination för det äkta och det autentiska mellan raderna. Bara det där med att ett konstnärskap består av val och att det skulle förminska konstnärskapet. Som om det fanns en sorts ursprunglig konst som bara är NÖDVÄNDIG, och att den inte innehåller val. Känns ju lite unket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s