En liten hyllning till Sydsvenskan

Allt jag hör är surrandet från en fläkt och datorknatter. Jag och Alex Voronov, Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör, har skrivarkurs för ett gäng potentiella ledarskribenter. Vi har pratat vinkel, källor, disposition, inledningar, rubriker. Och uppmanat kursdeltagarna att sålla, sålla, sålla. Nu skrivs det för fullt, det är den tredje texten för helgen.

Jag känner mig nästan lite nostalgisk när jag går igenom artiklarna. Det har ju bara gått några år sedan jag var i ungefär samma sits: nyutexad, ivrig, oerfaren.

Mitt första riktiga journalistjobb var på Sydsvenskans ledarredaktion, där jag hamnade av en slump. Jag hade aldrig ens funderat på att skriva ledare, men Sydis sökte folk, erbjöd den bästa lönen och det längsta vikariatet. Sedan blev jag kvar ett år. (Eller, nja, elva månader för att vara exakt. Efteråt har jag insett att jag hade tur som fick vara kvar så länge att jag hann bekanta mig med den berömda lasgränsen.)

Laguppställningen såg inte riktigt ut som i dag: Per T Ohlsson var politisk chefredaktör, Kennet Andreasson redaktionssekreterare, Heidi Avellan skrev på distans från Stockholm och svepte in då och då på redaktionen. Det var en strålande utbildning, bra mycket mer givande än övningarna på journalisthögskolan i Göteborg.

När jag nämner för andra journalister att jag skrivit ledare på Sydis händer det då och då att jag möts av en uppspärrad blick. Frågan är i så fall alltid densamma:

”Hur var det att jobba med Per T Ohlsson?” (Paus,menande blick.) ”Egentligen?” 

”Bra”, brukar jag svara. Ibland varierar jag det med ”roligt” och ”lärorikt”.

Det är inte alla som tror mig. Även om Per T är respekterad och beundrad som publicist har rykten om hans förmodade humör och ego spridit sig i branschen. Och visst, Per T är den enda person jag mött i tidningsvärlden som har haft vissa J Jonah Jameson-tendenser – som en förmåga att ta stor plats och en faiblesse för cigarrer. Men jag kan inte känna annat än tacksamhet över att jag fick ha honom som min första chef. 

Både Per T och Kennet var nämligen (och är förmodligen fortfarande) uppmuntrande, tålmodiga typer som orkade gå igenom mina artiklar rad för rad, ifrågasätta källor, vinklingar, språkbruk och kommatering. Jag minns inte ens hur många gånger jag höll kvar Kennet långt efter arbetstid för att jag var för nojig och osäker för att släppa ifrån mig en artikel. 

Jag är fortfarande stolt över att ha jobbat på Sydis. Det är  – i  mitt tycke – en av de absolut bästa tidningarna i Sverige. Om du nu skulle tvivla på det, läs den här artikeln av Niklas Orrenius, om Guli Gülec, den apatiska tjejen som rest sig.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “En liten hyllning till Sydsvenskan

  1. hur gammal var du när du började på sydis? alla är så unga när de slår igenom nuförti’n, prestationsångest.

  2. Karin

    Oj, inte så där vansinnigt ung alls. 27. Jag hade hunnit med Pol Mag-programmet, några år utomlands, en kort vända som rapportskribent på FOI, ett och ett halvt år på journalisthögskolan och lite planlöst slappande, jobbsökande och resande däremellan. Den ursprungliga tanken var att skaffa något slags rädda-världen-jobb, ledarskribenteriet var typ plan… G. En ovanligt trevlig plan G, visade det sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s