Allenskvaller

För någon vecka sedan fick jag en oväntad present av P: ”The Unruly Life of Woody Allen” av Marion Meade. Jag har läst tre-fyra Allenbiografier tidigare, så jag trodde att jag visste vad jag hade att vänta mig: en trevlig, ganska menlös beskrivning av en begåvad, men udda konstnär.

Men icke: Meades bok (från år 2000) är makalöst detaljerad. Man får veta alldeles för mycket om Allens relationer, matvanor, sexvanor, bostäder, etc. Kort sagt – boken är en 370-sidig snuskigt detaljerad skvallerblaska.

Lägligt nog slutade min yuck-faktor att fungera, eftersom 51 procent av min hjärna lyckades inbilla sig att det var okej att läsa boken, då den faktiskt är något så seriöst som en noggrant researchad biografi av en hyllad filmskapare.

I vilket fall. Efter att jag tagit mig igenom den märkliga, märkliga Soon-Yi-historien en gång till, läst om alla rättegångar och vårdnadstvister, slog det mig: vad har det blivit av Satchel? Det vill säga – Woodys enda biologiska barn, den lille killen som Woody egentligen hade velat kalla för Ingmar? Hur klarar man sig efter en sådan uppslitande barndom?

När jag väl börjat undra kunde jag förstås inte låta bli att googla på namnet. Ja, jag vet att kändisars barn är off-limits, det är smaklöst av mig att vara så nyfiken, men there you go, när det gäller Woody Allen har jag svårt att låta bli.

Äsch, ni vill ju inte läsa om hur jag biktar mig. Det intressanta är vad jag fick fram: killen är ett geni. Nej, jag överdriver inte, han är ett geni. Och ett vackert sådant, till råga på allt.

Woody Allen må ha varit en ovanligt usel farsa, men han har visst suveränt bra gener. Satchel – numera Ronan Farrow – verkar inte bara ha ärvt sin mors utseende och sin fars humor, han har dessutom fått båda föräldrarnas intelligens i minst dubbel dos. Han började på college när han var elva, blev klar vid 15. Därefter antogs han till Yale Law School, men valde istället att ta en paus för att vara assistent åt Richard Holbrooke och jobba för UNICEF. Nu är han 21, pluggar på Yale och skriver debattinlägg om mänskliga rättigheter, Darfur, Nigeria etc till tidningar som Wall Street Journal och LA Times. Dessutom är han en jävel på Visual Kei Guessing Game.

Och just det ja, här kommer bildbevis:

ronan

Bild: Thomas Schulz,http://www.flickr.com/photos/t_p_s
Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Allenskvaller

  1. Karin

    Håller helt med… fast Ronan är nog nästan snyggare. (Och så har han en trevligare röst än Mias ljusa, pipiga.)

  2. mikaela

    Åh, vad skönt att han fick mammas utseende! Men jag tänker att visst, geni, men hur kul är det att börja på college vid 11 års ålder egentligen? Eller att vara UNICEF-ängel? Tro mig, det kommer en reaktion för eller senare. Kanske runt 30-strecket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s