Bohemian extraordinaire

loy

…jag har haft en massa strötankar i huvudet som jag tänkt få ned här; halvfärdiga inlägg om Anna Hellsten och näthatet, om Linna Johansson och privat och personligt eller kanske några rader om gästinlägget på Elin Grelssons blogg om att planera sin egen begravning.

(Det finns något i det där som jag har svårt att förlika mig med, idén om att den som har gått bort ska ha rätt att styra över hur andra ska minnas och sörja och ta sig vidare. Det har i och för sig att göra med att den värsta begravning jag varit på – inte den sorgligaste för egen del, om man nu kan rangordna förluster – utan just den värsta, den mest plågsamma att ta sig igenom, var för en vän som hade tagit livet av sig och som hade planerat sin egen begravningsceremoni i detalj.)

…men jag har gett upp allt sånt, jag kan inte formulera mig, jag är matt och slö efter en helg av kulturtantsexcesser. (Förutom det jag redan nämnt hann vi bland annat pyssla med papperstillverkning, klinka på antika pianon, se på en medeltida bonad och en historisk utställning för barn.) Nu borde jag ägna min tid åt nyttigheter. Städning, till exempel. Eller handla mat, vi har typ ett halvt paket filmjölk i kylen.

Istället googlar jag vidare på artiklar om Mina Loy. Ett sådant sanslöst liv! Hon känns overklig, osannolik, som en romankaraktär. Hon föddes i London 1882 och dog i Colorado 1966. Däremellan hann hon umgås med futuristerna i Italien, bli en del av kretsen kring Gertrude Stein i Paris, bo i New York och umgås med Man Ray och Marchel Duchamp, flytta till Mexiko och gifta sig med en dadaistisk pugilist (som sedan försvann under mystiska omständigheter, förmodligen ute till havs), skriva dikter, pjäser, måla, göra collage och underliga lampor.

Alla texter jag har hittat  känns ålderstigna, men samtidigt fantastiskt energiska. Som hennes feministiska manifest, åh, det kommer jag att bära med mig: så självsäkert, ilsket i tonen, samtidigt som det är komplext och känslosamt.

Och vågat! Till exempel i det här stycket, ett slags uppror mot vad man nu skulle kalla hederskulturen:

Mina

”The fictitious value of a woman as identified with her physical purity—is too easy to stand-by – rendering her lethargic in the acquisition of intrinsic merits of character by which she could obtain a concrete value –– therefore, the first self-enforced law for the female sex, as a protection of the man-made bogey of virtue –– which is the principal instrument of her subjection, would be the unconditional surgical destruction of virginity through-out the female population at puberty––”

…och så var hon ju vacker; i alla foton ser hon ut att ha haft karaktär. Som i det här kortet från slutet av femtiotalet, hon är stolt, snudd på högdragen, blicken genomskådande och humoristisk på en och samma gång.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s