Try a little tenderness

sixteenc

Åh, John Hughes. Det högg till lite i hjärtat när jag hörde om hans plötsliga död. I våras såg vi om en del av klassikerna, och det är bara att konstatera – Hughes är kanon, utan The Breakfast Club, Pretty in Pink, Sixteen Candles och Ferris Bueller’s Day Off är det omöjligt att föreställa sig alla smarta high school-dramatiseringar som kommit efteråt, svårt att tänka sig att någon skulle ha gjort Freaks & Geeks eller Mean Girls.

Att se en Hughes-film är ju inte någon särskilt intellektuell verksamhet: berättelserna är  lövtunna och utgången oftast given (den stora kärleken är – nästan – alltid uppnåbar, den underliggande klassproblematiken aldrig särskilt djup) men det är verkligen värt att se om hans största hits, Hughes kompenserar med så mycket charm och humor och ömhet att ytligheten inte spelar någon roll. Känslan när Andie skrider in på skolbalen i sin rosa klänning till OMD:s If You Leave går rätt in i hjärtat, jag faller hejdlöst för tonårsangsten och dialogen och känslostormarna.

Förresten: alla envetna Duckie/Andie-shippers har fel, Hughes gjorde rätt som ändrade slutet på Pretty in Pink så att Andie valde Blane. Duckie Dale var inte förälskad i Andie, han var stalkeraktigt fixerad vid henne. Och då räcker inte ens den här underbara dansen, som måste vara en av de allra bästa scenerna i en Hughesfilm, någonsin:

……….

En grej till: vad John Hughes lyckades med, som Judd Apatow, Kevin Smith & co – som hävdar att de inspirerats av Hughes – inte ens tycks vilja försöka sig på, är att göra filmer som handlar om båda könen. Jag gillar en hel del av Apatowgängets filmer, (Forgetting Sarah Marshall! Anchorman!) men förutom Linda Cardellini i Freaks and Geeks kan jag inte komma på en enda film där de kvinnliga karaktärerna är mycket mer än kontrollerande morsasubstitut/ganska villiga runkobjekt, tjejerna glöms bort helt i bromancehysterin. Tänk om Alison och Debbie i Knocked Up hade fått vara både karriärsinriktade och roliga, tänk om coola, snygga Jules i Superbad hade krävt att få en pojkvän som levererade mer än sprit och obsceniteter? Det känns rätt sorgligt att till och med den fabricerade drömkvinnan i Weird Science har en mer komplett, komplicerad personlighet än de flesta kvinnorna i Apatows filmer.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s