Om våldtäkter och offer

Det är så många  som skriver smarta saker om kammaråklagare Rolf Hillegrens vidriga våldtäktsuttalanden – och de aggressiva antifeministiska inläggen som följt på den rättmätiga upprördheten över Hillegrens idiotier – att jag tänkte låta bli att skriva något alls. Men sen läste jag Julia Skotts inlägg om hur svårt det är att se sig själv som potentiell förövare och kom att tänka på hur vansinnigt svårt det ibland tycks vara att sätta sig in i offerrollen också.

En god vän berättade nyligen om den första gången han kände en viss oro för att bli våldtagen.

Så fort han började prata kände jag igen tillfället. Precis när jag flyttat till Uppsala för att plugga, hösten 1997, gick en våldtäktsman lös i studentkvarteren. Det ovanliga med den här våldtäktsmannen var att han överföll och våldtog unga män. Eller, nja, åtminstone en ung man. Om jag inte minns fel kom det snabbt in en andra anmälan efter den första – men anmälan nummer två visade sig vara fejk.

En enda våldtäkt är självklart en för mycket, men i vilket fall – det handlade om något eller några enstaka fall, inte en massiv trend där männen i Uppsala började våldtas i samma utsträckning som kvinnorna. Men fallet fick stort utrymme i medierna och diskuterades lite överallt.

Jag bodde då i en korridor med fyra trevliga män som var mellan kanske 23 och 33. Jag minns långa diskussioner om självförsvar, om vilka vägar man borde undvika att gå mitt i natten. Och jag minns den storögda förvåningen när jag informerade dem om att oron de upplevde var vad ganska många tjejer i deras närhet var med om jämt, varje gång de gick hem, oavsett om det var med någon eller på egen hand.

De var knappast ensamma om att bli omskakade. Tolv år har gått, men min kloka, empatiska vän beskrev ändå nyheten som en ahaupplevelse, något som förändrade hans syn på våldtäkter.

Som sagt – det finns inget positivt i en våldtäkt, ingenting stärkande med skräck och oro. Men efter den där hösten inbillar jag mig att det är en sak att teoretiskt tänka på rädsla, att fundera på hur det är att få sitt handlingsutrymme begränsat, och en annan att faktiskt vara med om det. Och att det nog är väldigt svårt, efter att man väl tappat distansen till offerrollen, att se falska anklagelser om våldtäkt som ett värre problem än faktiska våldtäkter.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Om våldtäkter och offer

  1. Misshandlad kvinna

    Det tyckte jag var bra sagt. Det finns många pojkar som blir utnyttjade och våldtagna och det är precis lika fruktansvärt som att tjejer blir det. Oftast är dock förövaren även där en man eller äldre kille. Men det finns kvinnliga förövare också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s