Odessa, dag tre

Det är en varm stad. Inte bara i luften, utan i ljuset, arkitekturen; husen är låga, trottoarerna breda, gatorna lummiga, parkerna välskötta, människorna vänliga. Mitt i stan känns fattigdomen långt borta, på de fullsatta kafeerna längs med paradgatan Deribasovskaja beställer folk latte för en tjuga och en pizza för en femtiolapp utan att blinka. Maten är god, servicen likaså.

Men strax utanför centrum är förfallet uppenbart. Huset jag bor i, bara tio minuters promenad från paradgatan, påminner mig om det jag en gång bodde i Quartier Latin:  trappuppgången är pampig, fönstren gigantiska, takhöjden imponerande. Men den mörkgröna färgen på väggarna flagnar, fönsterkarmarna ruttnar, det är extremt lyhört. På nätterna vaknar jag av vildkatternas skrik på gården. Jag får precis samma känsla som i St Petersburg för tio år sedan: jag vill adoptera några hus, gärna en hel gata, och renovera dem från grunden.

September är annars en bra månad att turista här. Det är varmt, men inte överdrivet hett; hösten har börjat. 

I går firades skolstarten. På morgonen möttes jag av hela tåg med skolbarn: pojkar i nystrukna skjortor, flickor i svarta kjolar, vita blusar och gigantiska vita rosetter i flätorna. Sedan kunde man se hela familjer som firade sina barn på restaurangerna i stan, medan lärarna vandrade hem med famnarna fulla av blommor. Det kändes lite som att jag hamnat mitt i en femtiotalspropagandafilm från Sovjet.

Det är inte bara småflickor som bär vitt och svart på första september, det gör de äldre också. Fast från fjorton års ålder ungefär är modet mer kreativt, klänningarna korta och urringade, skorna (inte sällan i plast eller fuskläder, sådant som skär in i fötterna och smärtar för varje steg) har minst fem centimeters klack, gärna femton.

I går såg jag på när en hel skock tonårstjejer obekymrat sprang uppför Potemkintrappan i klackar som sannolikt hade fått mig att bryta benen efter en kvart. En scen nästan lika nervpirrande som den med barnvagnen.

Å ena sidan blir jag imponerad av alla kreativa kvinnor som gör sig vackra med (förmodar jag) små medel. Å andra sidan finns det något djupt djupt deprimerande med det patriarkala system som blir övertydligt så fort man ser sig om. Det är omöjligt att göra något i femtoncentimetersklackar, utöver att vara vacker.

De tonåriga killarna bryr sig inte nämnvärt om hur de ser ut, de flesta verkar satsa på asbo-looken. Jeans, jympabrallor, någon fladdrig t-shirt. Sen sitter de bredbenta på en bänk i stadsparken och dricker öl vid halvtolvsnåret på förmiddagen, självklara, självsäkra – och spanar de på de vackra, vackra flickorna som klapprar förbi i sina tortyrinstrument till skor.

Och ryskan? Tja, hittills har jag bara hunnit bli förvirrad. Min passiva vokabulär räcker ganska långt, men min aktiva är så liten att jag uttrycker mig som en tvååring. Jag blandar ihop i går och i dag, presens och futurum, ackusativ och dativ. Men eftersom jag är själv med min lärarinna – som pladdrar på, ganska obekymrat, om väder och politik och ditt och datt – kan jag inte undkomma, något litet lär jag väl i alla fall lära mig.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Odessa, dag tre

  1. Kina

    låter långt från det andra Odessa, det där lilla i Texas med ”fredagkvällsljusen” och oljepumparna. Eller så kanske det är lika på någon sätt, i alla fall i förfallet och könsrollerna.

    Njut av septembersolen. Sthlm är regnigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s