Det heliga moderskapshelvetet

Jag måste köpa en ny (rymligare) vinterkappa. Vissa kvällar blir jag ganska trött. Om jag går långt kan jag få ont i ryggen. Mitt blodsocker faller ibland fort och oväntat, till den milda grad att jag blir yr om jag inte genast får mat. Och jo, jag undviker sprit och mögelostar.

Det är ungefär så mycket som det här med att vara gravid har påverkat mig i sociala sammanhang, åtminstone nu i halvtid. Familjen, vännerna och kollegorna är gulliga och stöttande, då och då frågar de hur jag mår – men jag har sluppit oönskade utfrågningar och förmaningar.

Däremot har jag utvecklat en viss – oväntad – fobi mot en viss typ av män i övre medelåldern.

Inte mot mina nära och kära, förstås. Utan mot ytliga bekanta som blixtsnabbt reducerat mig till fosterbärande kärl. Några exempel:

1.  Jag är på en middag, sammanhanget är professionellt, runt bordet pågår en eldig diskussion om Sverigedemokraterna. Mitt under debatten lägger min bordsherre sin hand på min arm, sänker rösten en smula och säger med ett leende:

– Ska du verkligen diskutera så allvarliga saker? Du har ju mycket annat att tänka på framöver.

Jag väljer att behandla det sagda som ett skämt och fortsätter att prata. Några minuter senare blir jag avbruten av ett skrockande:

– Oj oj, nu blev du arg. Ja, ni blir ju så härliga i ert tillstånd.

2. Jag är på en träff med pojkvännens släkt. En man som jag inte känner till namnet på, som jag möjligen utväxlat några ord med i en tio sekunder lång hälsningsceremoni, smyger sig på mig bakifrån och börjar klappa min då knappt rundade mage frenetiskt upp och ner medan han frustar något i stil med ”Är det inte un-der-bart!”

Jag fryser till, föser bort hans hand, försöker samla mig. Mannen ser förstås inte min förfäran utan fortsätter med ett slirigt ”Vilken hääär-lig nyhet, det är så FINT med gravida” innan han försvinner bort genom lokalen.

3. Jag och en kollega är på kurs och har under en heldag samlat på oss irritation mot en kursdeltagare som gillar att hålla små föreläsningar, gärna inledda av orden ”Det ääär ju så att…”. Vid middagen börjar han orera om att feminismen grundar sig i kränkthetssjuka. Då får kollegan och jag nog, argumenten börjar flyga kors och tvärs över bordet.

När debatten klingat av inser jag, förvånat, att mina två bordsherrar helt lyckats ignorera bataljen som just utspelat sig. I deras ögon är jag inte någon arg feminist. De ser mig istället som Symbolen För Liv och Hopp.

De är så glaada att jag är där, säger de. Jag ingjuter nämligen en sådan harmoni i gruppen, det blir en alldeles särskild och lugn stämning med en gravid kvinna i lokalerna. Över mitt huvud börjar sedan en ordväxling om om mänsklig gemenskap och liv som går vidare och lycka som sprids i min omgivning.

Mina åsikter bryr de sig däremot inte så mycket om. Att jag inte har någon lust att representera Det Heliga Moderskapet eller bli allmän egendom är irrelevant, istället börjar männen yra om beskyddarinstinkter och lägereldar och hur det är svårt att hejda sig från magklappande. ”Det är något primitivt, ett stambeteende…” säger de, som om det vore en ursäkt, ja till och med en anledning.

…………….

Nu när magen börjar synas allt mer förstår jag att jag behöver hitta nya överlevnadsstrategier. Jag har aldrig tidigare varit med om att folk har förolämpat mig med en sådan glädje, att de efteråt ger mig förtroliga blickar, som om min reaktion borde vara lycka och tacksamhet.

När i helvete blev det primitiva okej? Att oinbjudet tafsa på attraktiva människor, att slå dem man ogillar, att stjäla saker man vill ha – det finns ganska många lustar som anses opassande, jag nog aldrig stött på någon som argumenterat för att man ska bejaka samtliga instinkter som hör till det mänskliga spektrat. Men när det gäller graviditeter  finns det visst en föreställning om att ”primitiva” och ”naturliga” beteenden är något gott, att det är okej att klampa in i någon annans privata sfär, att det med ens blir något självklart och vackert.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 responses to “Det heliga moderskapshelvetet

  1. carl-johan

    Här är en text om samma sak? Och om motsatsen? På samma gång, på nåt vis? 🙂

    http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/12/att-vara-pappa-kan-vara-ganska-latt

  2. Oj! Vilken otur du haft! Jag hade blivit fullständigt rasande om någon av de där grejerna hänt mig. Har jag bara haft en ovanlig tur hittills som inte råkat ut för en enda liknande grej? Att människor har en massa idéer om hur länge man ”ska” vilja vara hemma och liknande är ju illa nog, men det där… Morr.

  3. Karin

    Jag blev rasande! Men samtliga tillfällen var sådana där jag var tvungen att dämpa mina ilskeutbrott.
    Tack och lov har jag sluppit liknande situationer på sista tiden… Fast när magen blir större ska jag nog hålla utkik efter idioter på tunnelbanan, jag har flera vänner som råkat ut för oönskat magtafsande av okända män när de typ varit på väg till jobbet.

    • Karin

      Oj, på ett sätt är väl hennes råd rätt praktiska, men samtidigt tycker jag att det är ganska knäppt att hon förutsätter att man som gravid ska behöva gå runt med händerna för magen hela tiden. Ribbing skulle ju knappast säga åt någon som blivit tafsad på brösten att hålla händerna för och vänligt påpeka för folk att hon ”jättegärna vill ha brösten i fred”… Jag tycker att det är ungefär lika okej att börja massera okända människors magar som det är att massera okända människors lår, är det en udda åsikt?
      Tur att du inte råkat ut för liknande grejer, i vilket fall! De flesta människor är ju tack och lov vänliga och vettiga.

      • Fast jag upplever det nog mer som att hon säger att man absolut inte SKA ta på någons mage, men att man som gravid ändå kan förutsätta att folk är idioter och hålla händerna om magen för att safe:a. 🙂

  4. Pingback: Alla skaffar elaka dvärgar « Messerschmitt

  5. å herregud vad jag kan känna igen mig. Jag var f ö med om nr 2 på en gemensam uppläsning med en av Sveriges mest kända manliga medelålders författare som sa att ”gravida kvinnor är så frodiga och sensuella” samtidigt som han tog mig på magen och ogenerat stirrade på gravidtuttarna.

  6. Elisabet

    Min syrra som annars är en timid person blev så trött på att hennes kropp inte längre var hennes.
    Till slut sa hon till en man som hon kände ytligt som ville känna på hennes mage:
    – Ska du inte ta mig på brösten när du ändå håller på? De har också blivit större.

  7. Karin

    Elisabet: hah, jag antar att det kan vara smart att samla på sig liknande comebacks för de sista månaderna.

  8. Men det är ju alldeles helt otroligt fantastiskt!! På ett helt bedrövligt sätt. Moderlighetsmyten är eländig, att bli allmän gulleegendom fysiskt och dömas ut som känslorubbad hormontok i samtal. Fy, ja rent av fyy! Jag blir alldeles upprörd. Men road också, jag skrattade högt, du symbol för ”Liv och Hopp”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s