Jullängtan

Det här är vår julgran, vårt vardagsrum. Den första julgranen i det egna hemmet, trots att jag flyttade hemifrån för över tretton år sedan.

Om allt hade gått vägen hade den inte stått där. Då skulle vi istället varit i Göteborg nu, i full färd med att duka upp den svestniska julmaten; sill, skinka, vackert rosafärgad rossolje, tungsvidande sötstark direktimporterad estnisk senap. Det brukar avslutas med estnisk blodkorv, som vissa äter med god aptit, vissa tvärvägrar och vissa – den här gruppen hör oftast jag till – petar i sig en liten bit av, som något slags utmaning.

Numera är det mest vid jul som jag påminns om min svestniskhet. Est är jag faktiskt inte, åtminstone inte est-est, som tredje generationens invandrare känns det lite fåfängt att försöka hävda någon slags helestnisk identitet. Inte helsvensk heller – estniska var mitt första språk, jag gick de första sex åren i estnisk skola, jag har gått i estniska scouter och sjungit i estniska körer och klätt mig i folkdräkt på högtidsdagar. Det är svensk-esterna som är min lilla klan.

Häromdagen träffade jag en annan svest på en inflyttningsfest och även om vi kom från olika städer och knappt hade träffats förut hade vi gott om gemensamma traditioner, gemensamma bekanta och gemensamma upplevelser. Vi pratade om de mindre sympatiska delarna av svestniskheten; den ibland överdrivna patriotismen, hierarkierna i gruppen.

Hur vissa hade känt sig som mindre fina ester eftersom någon förälder var finsk eller svensk, eller för att estniskan inte längre hölls vid liv i hemmet. Hur vi i barndomen hade förväntat oss att Estland skulle vara något slags fantasiland, med undersköna byggnader och dramatisk, vacker natur – förväntningar som inte riktigt av uppfylldes i det gråa Sovjetestland vi först besökte eller Stora Äggberget, kullen på 318 meter som får ståta med titeln ”Estlands högsta berg”. Men också allt det positiva – tryggheten, kärleken, gemenskapen, driftigheten. Jag har svestniskheten och alla de där separatistiska invandrarföreningarna att tacka för några av mina bästa barndomsminnen.

Och varje jul träffas Göteborgssvesterna i julkyrkan. Vi fyller träbänkarna i Christinae kyrka, sjunger med i de estniska psalmerna, väntar på organistens dånande final så att vi kan gå ut på kyrkbacken och kramas och hälsa varandra Häid Pühi! Just dit längtade jag i eftermiddags, ungefär samtidigt som Kalle Anka gick varm på teveapparaterna i landet.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Jullängtan

  1. Jag känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver om de svestniska traditionerna. Det var en märklig känsla att växa upp som est, och aldrig känna sig riktigt hemma i Sverige. Ändå var ju Sovjetestland ännu mindre hemma, och det nya Estland som växte upp efter självständigheten var ju inte heller samma land som våra föräldrar och förfäder lämnat.
    Och visst är julgudstjänsten något i särklass, även om det i år kändes lite trist, något jag utvecklar på min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s