Bright Star


Jag var lite rädd för att Bright Star skulle få mig att känna som Pianot eller Portrait of a Lady – som om jag precis hade suttit i en vacker lokal och lyssnat på en småpretentiös föreläsning om plågade kvinnor genom historien. Särskilt efter att jag läst vissa kommentarer på nätet. ”Too many daffodils. TOO MANY HATS.”

Men åh, jag tycker faktiskt att Bright Star fungerar, trots att  Jane Campions miljöer alltsom oftast är så undersköna att de snarare ser ut att ha inspirerats av ett sagolandskap än av 1800-talets London. Även om filmen är full av poesi och dödsdömd kärlek, blommande trädgårdar och dramatiska skogslandskap, fjärilar och förstulna blickar, finns där också karaktärer som grälar och skämtar och tramsar och genuint verkar bry sig om varandra. Efter alla kontrollerade Jane Austen-hjältinnor kändes det rätt befriande att se ett kostymdrama där huvudpersonen tillåts vara känslosam och spontan.

Och bäst av allt: barnen är inga sockersöta Hollywoodungar. Edie Martin som Margaret ”Toots” Brawne stjäl varje scen hon är med i med sina intelligenta ögon och sitt långsamma leende.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s