Väntan

Jag vet att det är tröttsamt, alla som skriver om att det inte händer något som är värt att skriva om. Men den här vintern har det ofta känts så. Många av mina kulturupplevelser har varit sådär, så uppenbart mediokra att jag varken orkat bli särskilt entusiastisk eller upprörd. Liljevalchs vårutställning. Utställningen Handgjort på Nationalmuseum. Hallmarkdoftande Oscarsfilmer som Crazy Heart och The Blind Side. Jag har läst småtrevliga böcker, men inget som skakat om min värld.

Förmodligen har min bristande entusiasm också att göra med något så trivialt som vädret. I helgen berättade en god vän och nybliven mamma med ett lyckligt leende att hon inte fattade att det redan var vår, allt hade gått så fort, vintern hade ju varit så kort och varit så ljus och vacker!

Min reaktion var inte vidare artig: jag stirrade på henne i utter disbelief. Kort? Den här vintern? Den här jävla brunsnö- slasksjö- och tvättbrädesisgatevintern, vintern som har fått mina mest Pollyannaaktiga vänner att brista ut i halvtimmeslånga tirader mot SL och SJ och bristen på snöröjning, lovsånger till den relativa njutningen i två plusgrader och regn, den överväldigande längtan efter några nävar vägsalt eller åtminstone lite hederligt grus?

Jag unnar förstås mina vänner vackra och lyckliga vintrar. Och visst har jag också haft fina fina vinterdagar. Men den senaste månaden har – mer än någon annan februari jag upplevt –  känts som en enda lång väntan: på isfria trottoarer, på ljus, på sol, på en framtid där jag inte längre ska behöva vara höggravid. En förvånansvärt stor del av vardagarna har gått ut på att härda ut, att inte låta tillvaron förgiftas av mina (enligt expertisen) milda graviditetskrämpor. Vila ofta. Inte planera in för många aktiviteter. Tänka på att äta snälla saker. Ha händer och fötter i högläge. Ta små små steg över knaggelishelvetet som ser ut att täcka 90 procent av staden för att inte halka till och få huggsmärtor i buken.

Men nu vänder det kanske – åtminstone verkar vädret äntligen vara på min sida. Himlen är blå, för tredje dagen på raken. Morgonen tillbringades i trevligt twittrande och bloggande sällskap framför Oscarsgalan.

(Och att Kathryn Bigelow blev den första kvinnan som lyckades ro hem Oscars för bästa film och bästa regi var så glädjande att jag knappt ens orkar uppröras över kvällstidningarnas märkliga märkliga prioriteringar. Fast jag undrar ju: Vem kände till Ottosson i går kväll? Finns det någon – förutom Ottossons släkt – som känner stolthet över snubben som uppenbarligen flyttade till USA för mer än ett halvt liv sedan? Och HUR kan ljudpriserna vara mer intressanta än bästa film, särskilt ett år när vinnaren faktiskt är historisk? )

Eftermiddagen ska tillbringas hos frisören och massören. Och som en liten pralin på allt fick jag just ett sms om att jag blivit rosad. Den gulliga vännen som varit här i helgen skickade en present, att hämtas ut i närmaste Blommogrambutik. Så kanske, kanske kommer entusiasmen och lusten att blogga att återvända med våren.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s