Always be kind

Jag är föräldraledig. Nej, bebisen har inte fötts än, i värsta fall tar det en månad till, men vi väntar. Hittills betyder det mest att jag är stor som ett hus (magen följer mitten på normalkurvan, hävdar barnmorskan, men när jag ser mig själv i spegeln känns det som en omöjlighet) och i omgångar drabbas av extrem trötthet och märkliga humörsvängningar.

På några sekunder kan jag bli överväldigad av lycka. Det räcker med en glass, lite sol, några vårblommor, en munsbit av en god middag. När vännerna hör av sig för att fråga hur jag mår blir jag rörd och tacksam ner i tårna över att jag är omgiven av så omtänksamma människor. Det räcker egentligen med en så liten sak som att vägarna nu är täckta av asfalt, inte is, för att jag ska bli glad. Fina fina asfalt, vad jag saknat dig!

Dessvärre har jag också blivit bättre på att hamna i gräl med folk jag inte känner. Minsta tecken på bristande hänsyn känns som en grav förolämpning. Egentligen gillar jag principen kill them with kindness. Nu försöker jag mest ta mig genom dagen utan att drabbas av ilskeutbrott.

På listan över folk jag nyligen skällt på finns: tonårskillen som gång på gång trampade mig på tårna samtidigt som jag försökte balansera ett par tunga matkassar i mittgången på en krängande buss. Busschauffören som lyssnade högt på gamla numetal-dängor och tog kurvorna som en rallyförare, så att både jag och gamlingarna bakom mig höll på att trilla ur våra säten. Och, sist men inte minst: tanten som medvetet och hårt armbågade mig i sidan, när jag stod lutad mot räcket på Riksbron och tittade på utsikten.

”Men vad gör du!” ropade jag. Jag vet inte vad jag förväntade mig, kanske ett oj eller ett förlåt. Istället blev jag uppläxad, lite i förbifarten, medan tanten pinnade på i avundsvärd fart: ”Det är faktiskt högertrafik i det här landet!”

(Åh, högertrafiksfascisterna, så fort magen började synas anföll de. Innan hade jag aldrig träffat på dem, men nu förstår jag att inget provocerar vissa människor så mycket som en stor mage, särskilt när personen som bär den är fräck nog att stå still på kanten av en tom trottoar. Hittills har jag träffat tre personer som på allvar, uppretat och upprepat, hävdat sin rätt att med full fart gå in i mig för att jag stått still på vänster sida av trottoaren.)

”Men idiot, är du inte klok, på trottoaren gäller faktiskt vanligt hyfs!” slängde jag ur mig mot tantens rygg, förmodligen med mitt allra mest Prussiluskiga tonfall. Sedan vaggade jag långsamt iväg och pyrde av indignation i en timme.

…………………

Sist hos barnmorskan kunde jag inte låta bli att dagdrömma högt om allt som ska göras sen: jag vill springa! träna! bada! Barnmorskan log tillbaka, lite vänligt överseende: ”Springa är det nog bäst att vänta med i några veckor. Men korta promenader brukar vara bra med en bebis.”

Lite sol. Vår. Korta promenader. Jämfört med min numera ganska begränsade tillvaro tar jag gärna den dealen.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Always be kind

  1. Sofia

    Förstår precis det där med ilskan som bara kan välla fram – och som man inte riktigt vet vad man ska göra med och som man inte blir av med.
    Tänk så onödigt att vara sur i en timme!

    Fattar inte alls Tanten som armbågade dig, det är ju jätte elakt.
    Tycker att din kommentar var super bra!

    Lycka till nu
    o lugna promenader blir nog jätte bra det med!

  2. Ha inte för hög ambitionsnivå ens vad gäller korta promenader. När min son var nyfödd var det ett helt projekt att komma ut överhuvudtaget – tyckte jag. Amma, byta blöja, gå på toaletten själv, kläder på, byta blöja igen, ut och sedan var det dags att amma igen.
    Det är helt OK att sitta hemma den första månaden, tycker jag.
    I Norge tar grannskapets kvinnor (har jag hört) hand om den nyblivna mammans hushåll de första sex veckorna, för att det är så mycket med barnet.

  3. Karin

    Sofia: nej, tanten förstår jag mig inte alls på. Inte snubben som joggade rakt på mig på Skeppsbron heller – det var helt tomt runtomkring, jag stod still och letade efter husnummer, han sprang in i mig med full fart och skällde sen på mig för att jag inte följt högerregeln. Jag vet inte var de där högersidesaggrona kommer ifrån, men min stora mage verkar i vilket fall dra åt sig dem som en magnet.
    He/Mo: tack för kloka råd! Rent logiskt vet jag ju det där – jag har vänner som säger att det brukar lätta vid sex veckor, att man ska ge sig själv så mycket tid att bara vänja sig vid en ny tillvaro. Men jag kan ändå inte låta bli att dagdrömma om att vara liiite lättare i kroppen, lite snabbare, lite mer rörlig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s