Bebisliv

…han ligger bredvid mig i soffan nu, nästan två veckor gammal. Då och då gnyr han stilla i sömnen, rynkar ihop pannan, sprätter med händerna. Jag tänker inte skriva så värst mycket om honom, han är ju själv alldeles för liten för att välja om han vill vara med.

…dessutom har andra beskrivit föräldraskap så mycket bättre än vad jag är förmögen att göra. Jag inser ju att vi är ganska vanliga när vi hänfört beundrar små små händer och fötter och fåfängt försöker fånga bebisens minspel i tusen foton. Jag förstår ju att jag är långt ifrån den första som drabbats av översvallande lyckokänslor när mitt barn tillitsfullt krupit ihop och somnat i min famn.

…så nej, jag lyckas inte formulera något som känns värst träffsäkert. Istället sköljer scener från filmer, romaner och teveserier ständigt genom mitt sömniga, oxytocinrusiga huvud. Ganska ofta poppar ett Buffycitat upp i huvudet, Willow som pratar om  Miss Kitty Fantastico: ”I keep thinking, ‘okay, that’s the cutest thing ever.’ And then she does something cuter, and completely resets the whole scale.” Samtidigt är det så uppenbart att gulligheten är ett evolutionärt trick, designat för att dölja det faktum att skötseln av nyfödda innebär en massa hårt jobb. Inledningsscenen i ”En alldeles särskild dag”, när Sophia Lorens utmattade hemmafru långsamt och metodiskt väcker, klär och matar sina sex barn och sin skitstövel till man, blir alldeles särskilt drabbande en kväll när jag ser den med kanske tre timmars sömn i kroppen, ett tröttgnälligt spädbarn i famnen och ett litet åskväder djupt inbäddat i hjärnan.

…bristen på sömn till trots är vår tillvaro riktigt lyxig. Hittills har jag bara stött på värme och vänlighet, från alla möjliga håll. Släktingarna som ringer och gratulerar har fått en alldeles särskild mjuk ton i rösten. Vänner kommer hit, bjuder oss på mat och överöser sonen med kläder och leksaker. När telefonen ringer klockan åtta på morgonen och jag går upp och svär och muttrar något om vem i helvete det är som ringer nyblivna föräldrar så tidigt så blir svaret, till min förvåning: ett blomsterbud. Och härom dagen knackade grannens lillkille, kanske fyra år gammal, på vår dörr alldeles på egen hand.

”Heeej. Har ni en bebis? Vad heeeter han?”

Jag gick ut och visade upp sonen. ”Han har inget namn ännu. Vad tycker du att han ser ut som?”

Grabben tog en titt till på sonen, hans lockiga hår och ugglemönstrade body. Funderade. Sedan kom ett bestämt: ”Han ser ut som en zebra.”

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Bebisliv

  1. Då är namnet bestämt alltså? Zebra Rebas!

  2. Grattis. Vad roligt att allt gick bra. Zebra Rebas låter helt OK, tycker jag.

  3. Teresa

    Själv vill jag slå ett slag för Wollmar. Vilket förstås hade varit ännu finare på en flicka, men what the hell.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s