Master at the art of time suckage

Sonen sover. Jag borde diska och se till att få lite sömn, jag också. Istället sitter jag och slösurfar årsbästalistor och nyårsenkäter. Din stil under året? Bästa låtar? Bästa filmer?

Allt känns märkligt irrelevant. Jag har varit på bio två gånger sedan i maj. Bästa låtar: sådana som söver en övertrött, snuvig bebis (bästa tricket hittills: julsånger som sakta nynnas i bebisens öra). Min stil under början av året: vad som helst som täckte magen. (Utbudet av mammakläder i Stockholm är patetiskt. Dyrt, trist, überpropert.) Min stil under mitten av året: kläder som skylde kroppen och fungerade hjälpligt med en unge som ville amma dygnet runt. (Utbudet av amningskläder är ungefär lika uselt som det av mammakläder.) Min stil under sista delen av året: den delen av min garderob jag fortfarande kan ha på mig och som tål många tvättar. (Ofta: jeans som en gång varit tighta men nu blivit ganska baggy. Topar som har fått oväntad vidd i sig.)

Just den där känslan av att jag lever lite skild från omvärlden är för övrigt vad som hindrat mig från att uppdatera bloggen. Ju längre tiden går, desto mer ökar motståndet, tankarna på att jag måste ha något vettigt att säga.

Visst har jag åsikter, men inget som tvunget måste förmedlas till omvärlden: jag har börjat på en rad mer eller mindre lättviktiga inlägg med skvalpiga tankar om Assangekulten, krisen i S, ilska över Sverigedemokraternas framgångar, förvåning över att ingen recensent verkar ha reagerat över beskrivningen av den totalt självutplånande karaktären ”Connie” i Jonathan Franzens ”Freedom”, humorn i Ola Rapaces tragiska Millennium-dissningar, de bristande förklaringarna av de estniska citaten och referenserna i Oksanens böcker, glädjen över att upptäcka den ovanliga hjältinnan Katniss Everdeen, Sons of Anarchy, #prataomdet, hur Easy A inte förtjänade att kallas för nya ”Mean Girls”, men däremot fick mig att i en veckas tid dagdrömma om att flytta till Ojai.

Tja, ni ser. Det är inte precis så att det saknats blogginlägg eller texter på den här sortens teman. Möjligen så har The Hunger Games fått för lite uppmärksamhet på kultursidorna, men det lär ju rättas till förr eller senare.

Och för övrigt har jag ganska fullt upp. Min son är en tidstjuv av bisarrt stora mått. Kruxet är att det där med lekande, vyssjande, matande, badande och gosande inte gör sig värst bra som bloggmaterial. Jag har ingen lust att anekdotifiera sonens framsteg. Inte att gnälla om föräldralivets baksidor heller. Åtminstone inte nog för att fylla bloggen med några inlägg i veckan.

Men en sak kan jag konstatera: att jag håller med Andreas Ekström, ännu mer nu än i somras. Även om jag tycker att man har rätt att klaga över sömnbrist och kroppsliga krämpor (ett tag när ungen helst ville äta en gång i halvtimmen, vägrade flaskmatas och nästan bara mikroslumrade i korta stötar i min famn hade jag gett mina samlade besparingar för att slippa amningen och få några timmars sammanhängande sömn) görs det alldeles för lite reklam om hur förbannat kul det är att vara förälder. Innan jag blev förälder själv hade jag inte alls insett vilket privilegium det är att ha en liten unge i sitt liv.

På nyårsafton hade New York Times en artikel om att de lyckligaste äktenskapen är sådana där båda parter ser till att den andra utvecklas – ”If your partner is helping you become a better person, you become happier and more satisfied in the relationship”. Jag inbillar mig att det sambandet också stämmer för föräldraskapet, att det är en av anledningarna till att kärleken till barnet blir så mångfacetterad och omvälvande. Att vara förälder har tvingat mig att bli en bättre människa, åtminstone medan jag umgås med min son. Hans närvaro gör mig lugnare, tålmodigare, mer självsäker. Och, inte minst, gladare.

Jag var ganska väl förberedd på den jobbiga delen av bebislivet – och på den mysiga. Men inte på att tillvaron skulle bli så till brädden fylld av skratt och trams. Det är nog den största överraskningen: att sonens humor skulle lysa igenom så tidigt, att hans lekar och hyss och påhitt skulle få mig att gapskratta flera gånger om dagen.

Nu är tiden i bebisbubblan nästan över. Om två veckor är jag tillbaka på jobbet, sonen får hänga med sin fina pappa istället. Det finns fördelar med det också, förstås, även för mig. Jag gillar ju att skriva, jag tycker om mina kollegor och arbetsuppgifter, jag ser fram emot att träffa mina vuxna vänner och att hinna tänka en tanke eller två utan att bli avbruten. Och samtidigt känns det knäppt, nästan otänkbart, att jag inte längre kommer att kunna umgås med sonen under merparten av hans vakna tid. Hittills har jag upplevt få saker i livet som kunnat mäta sig med hans kramar eller hans bubblande, kvillrande skratt.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Master at the art of time suckage

  1. Fint! Och jag tror inte att du lever så skild från omvärlden som du kanske tror.

  2. mikaela

    Instämmer. Du är den mamma jag känner som är minst omvärldsfrånvänd. Men det tror jag beror på att du aldrig är det, min erfarenhet av mina vänner som blivit föräldrar är att de faktiskt inte alls ändras så mycket som man kunde tro. Jo, hela livet är annorlunda, och självklart förändras de, men de blir inte nya personer. Min förra kollega gick för övrigt på bio en gång på fem år,så två gånger under ett år är inte så illa.

    Är dessutom mycket glad för inlägg på bloggen, hurra för det!

  3. Cari

    Så roligt att du uppdaterat bloggen! Och inte verkar du omvärldsfrånvänd. Du har ju läst massor – att du har hunnit (du ger mig lästips tack).
    Också skönt att läsa om att du är så positiv, den känslan ska jag försöka ta tag i med mina döttrar (18 och 15 år gamla).
    Lycka till på jobbet.

  4. Karin

    Tack allihop! Jag inser att det hunnit gå ytterligare två veckor utan någon uppdatering… men nu ska jag nog försöka skärpa mig lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s