Strötankar

…han är ett år nu. Ett år? Bara? Redan? Det känns obegripligt, ofattbart, att han inte alltid har funnits. Och samtidigt: den mycket påtagliga insikten om att livet går så fort, så fort. I höst börjar han på förskolan. Snart flyttar han hemifrån.

…apropå fart och förskolor och sådant märker jag hur min inställning pendlat drastiskt, fram och tillbaka. Som förskolevikarie hade jag alltid svårt för de där besvärliga, ambivalenta föräldrarna, de som kramar sina ungar gång på gång och tar farväl till dess att tårarna sprutar hos alla inblandade. Kanske var det för att jag anade att jag själv riskerade att bli likadan. När föräldraledigheten närmade sig sitt slut i vintras drabbades jag av en stark, om än kort, ångestvåg. Nu? Redan? Ska jag lämna honom ifrån mig? Även om sonen älskar sin fina pappa och jag själv verkligen gillar mitt jobb kunde jag inte riktigt känna att ledarskrivandet var lika viktigt, lika emotionellt belönande, som att vara just hemma, att mata och läsa och krama och vyssja och tramsa och fnittra och bara hänga med den bästa ungen i världen. Och när jag tänkte på hösten, på förskolan, på att lämna honom bland obekanta, fick jag genast den där Nina Björk-meningen i bakhuvudet: ljudet av ett barn som lämnas.

…kanske är det han som har blivit robustare i humöret. Kanske är det jag själv. Men nu, när jag ser honom med andra barn, hur han nyfiket försöker hålla takten med  större ungar och leker tittut med jämnåriga, så tänker jag: tack tack tack för att förskolan finns, så att han någon gång, ganska snart, kan få en vardag som innehåller stimulans av andra barn. Och hjärtat sväller en smula av stolthet bara av tanken på att han snart kommer få ett sammanhang som faktiskt är hans eget, inte mitt, inte hans pappas. Egna upplevelser, som han sedan kan komma hem och berätta om. Egna kompisar, sådana han själv är med och väljer. Det är faktiskt riktigt fint.

…kontentan är väl, som vanligt: Do I contradict myself? Very well, then, I contradict myself; (I am large—I contain multitudes.)

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Strötankar

  1. Cari

    Det blir bra! Och alternativet att ni är hemma med sonen hela tiden/livet finns kanske inte. Eller vill man kanske ändå inte ha.
    Som du skriver så får han ju ett ”eget liv” på förskolan. Ser fram emot att få läsa mer om det i bloggen.

  2. hemligamorsan

    Vad fint skrivet. Jag saknar den tiden. Och har ångest över at jag inte njöt av den medan det varade, utan stressade fram och tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s