Hej, är ni kvar?

Ja ja, jag är en usel bloggare, yada yada. Ni har sett den här typen av ursäktande inlägg förut. Vad jag gjort, förutom att blogga, är bland annat följande:

1) Vakna 05.45 de flesta morgnar, inte sällan av att M plockat av sin ena strumpa och daskar den i mitt ansikte med ett glatt leende på läpparna, 2) jobba, ganska mycket 3) skynda hem, för att hinna med att mata och leka tittut och bygga klosstorn i ett par timmar, för att därefter 4) vyssja och sjunga ungen till sömns vid sju – halv åtta och därefter kanske äta något och ganska ofta 5) jobba lite till, med konferensfixande och annat jox och 6) somna vid elva, efter att M fått en extra dos välling i sig för att förhoppningsvis kunna sova med bara ett eller ett par avbrott fram till 05.45. Repetera typ hundra gånger, så har ni stora delar av min vinter och vår.

Annars… tja. Jag har läst en drös böcker, sett ett fåtal filmer, besökt glamourösa orter som Uddevalla och Halmstad och Eskilstuna och Engelsberg. Återuppväckt min stora kärlek till Tina Fey. Egentligen är det bara det jag ville uttrycka med den här bloggposten: ❤ Tina Fey.

Bland annat för följande lilla bön för dottern, ett utdrag ur hennes nya bok, Bossypants:

First, Lord: No tattoos. May neither Chinese symbol for truth nor Winnie-the-Pooh holding the FSU logo stain her tender haunches.

May she be Beautiful but not Damaged, for it’s the Damage that draws the creepy soccer coach’s eye, not the Beauty.

When the Crystal Meth is offered, May she remember the parents who cut her grapes in half And stick with Beer.

Guide her, protect her
When crossing the street, stepping onto boats, swimming in the ocean, swimming in pools, walking near pools, standing on the subway platform, crossing 86th Street, stepping off of boats, using mall restrooms, getting on and off escalators, driving on country roads while arguing, leaning on large windows, walking in parking lots, riding Ferris wheels, roller-coasters, log flumes, or anything called “Hell Drop,” “Tower of Torture,” or “The Death Spiral Rock ‘N Zero G Roll featuring Aerosmith,” and standing on any kind of balcony ever, anywhere, at any age.

Lead her away from Acting but not all the way to Finance. Something where she can make her own hours but still feel intellectually fulfilled and get outside sometimes And not have to wear high heels.

What would that be, Lord? Architecture? Midwifery? Golf course design? I’m asking You, because if I knew, I’d be doing it, Youdammit.

May she play the Drums to the fiery rhythm of her Own Heart with the sinewy strength of her Own Arms, so she need Not Lie With Drummers.

Grant her a Rough Patch from twelve to seventeen. Let her draw horses and be interested in Barbies for much too long, For childhood is short – a Tiger Flower blooming Magenta for one day – And adulthood is long and dry-humping in cars will wait.

O Lord, break the Internet forever, That she may be spared the misspelled invective of her peers And the online marketing campaign for Rape Hostel V: Girls Just Wanna Get Stabbed.

And when she one day turns on me and calls me a Bitch in front of Hollister, Give me the strength, Lord, to yank her directly into a cab in front of her friends, For I will not have that Shit. I will not have it.

And should she choose to be a Mother one day, be my eyes, Lord, that I may see her, lying on a blanket on the floor at 4:50 A.M., all-at-once exhausted, bored, and in love with the little creature whose poop is leaking up its back.

“My mother did this for me once,” she will realize as she cleans feces off her baby’s neck. “My mother did this for me.” And the delayed gratitude will wash over her as it does each generation and she will make a Mental Note to call me. And she will forget. But I’ll know, because I peeped it with Your God eyes.

Amen.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Day 01 – Best book you read last year

När jag tänkte igenom alla böcker jag läst förra året – eller tja, de som fastnat – kunde jag till sist inte komma på en enda bok som skulle kunna utklassa Sofi Oksanens ”Utrensning”, kammarspelet mellan Aliide och Zara, den ohyggliga berättelsen om hur människor kan krossas och krossa andra under hårdföra diktaturer.

Valet är kanske inte helt förvånande, jag inser att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit imponerad. Boken har bland annat vunnit Nordiska rådets litteraturpris 2010, Runebergspriset 2009 och Finlandiapriset 2008 och blivit hyllad i stort sett samtliga svenska recensioner jag lyckats få tag i. Jag håller med om alla de där hyllningarna, Jonas Thentes ord om att boken har ”en konstnärlig lyskraft som förbluffar” och Rakel Chukris om att den är ”mästerligt komponerad”.

Och ändå får jag lust att säga åt alla recensenter, alla svenska Oksanen-fans: men ni begriper ju inte! Ni förstår inte hur begåvad hon faktiskt är!

Ett exempel: bara några kapitel in i Utrensning beskriver Oksanen hur några ungdomar trakasserar Aliide, den gamla kvinnan som är en av två huvudpersoner. Än så länge vet läsaren inte särskilt mycket om henne. Men nu är det sent 80-tal, (möjligen tidigt 90-tal?), Aliide är ute på byn – och stöter på ett gäng som sjunger orden ”eestlane olen ja eestlaseks jään, kui mind eestlaseks loodi”.

I den svenska översättningen kan man få reda på att raderna betyder ”jag är est och est förblir jag, om en gång jag är skapt till est”. Men den som känner till sin estniska nutidshistoria vet att det inte är en nationalistisk slagdänga, vilken som helst. Orden kommer från en sång som spelades in av Ivo Linna under det sena 80-talet och som blev något av ett ledmotiv till den sjungande revolutionen.

När jag läser den korta sångtexten ser jag inte bara ett ungdomsgäng framför mig. Jag ser tiotusentals ester som samlat sig till gigantiska fredliga demonstrationer, jag påminns om en masseufori, en märklig segeryra, som den knappa svenska översättningen inte klarar av att förmedla. Mitt i detta nya Estland står Aliide, bitter och rädd. Mer behövdes inte för att jag skulle fastna i berättelsen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Starthjälp

Jag loggar in. Jag tittar på den tomma sidan. Jag blir distraherad. Jag loggar ut.

Ungefär så har mina bloggvanor sett ut på sistone. Men nu ska det bli ändring, hoppas jag. I morse snubblade jag över Blogghorornas senaste bloggutmaning, 30 days of books, och blev faktiskt ganska sugen.

Day 01 – Best book you read last year
Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times
Day 03 – Your favorite series
Day 04 – Favorite book of your favorite series
Day 05 – A book that makes you happy
Day 06 – A book that makes you sad
Day 07 – Most underrated book
Day 08 – Most overrated book
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Day 10 – Favorite classic book
Day 11 – A book you hated
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Day 13 – Your favorite writer
Day 14 – Favorite book of your favorite writer
Day 15 – Favorite male character
Day 16 – Favorite female character
Day 17 – Favorite quote from your favorite book
Day 18 – A book that disappointed you
Day 19 – Favorite book turned into a movie
Day 20 – Favorite romance book
Day 21 – Favorite book from your childhood
Day 22 – Favorite book you own
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Day 25 – A character who you can relate to the most
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Day 28 – Favorite title
Day 29 – A book everyone hated but you liked
Day 30 – Your favorite book of all time

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Master at the art of time suckage

Sonen sover. Jag borde diska och se till att få lite sömn, jag också. Istället sitter jag och slösurfar årsbästalistor och nyårsenkäter. Din stil under året? Bästa låtar? Bästa filmer?

Allt känns märkligt irrelevant. Jag har varit på bio två gånger sedan i maj. Bästa låtar: sådana som söver en övertrött, snuvig bebis (bästa tricket hittills: julsånger som sakta nynnas i bebisens öra). Min stil under början av året: vad som helst som täckte magen. (Utbudet av mammakläder i Stockholm är patetiskt. Dyrt, trist, überpropert.) Min stil under mitten av året: kläder som skylde kroppen och fungerade hjälpligt med en unge som ville amma dygnet runt. (Utbudet av amningskläder är ungefär lika uselt som det av mammakläder.) Min stil under sista delen av året: den delen av min garderob jag fortfarande kan ha på mig och som tål många tvättar. (Ofta: jeans som en gång varit tighta men nu blivit ganska baggy. Topar som har fått oväntad vidd i sig.)

Just den där känslan av att jag lever lite skild från omvärlden är för övrigt vad som hindrat mig från att uppdatera bloggen. Ju längre tiden går, desto mer ökar motståndet, tankarna på att jag måste ha något vettigt att säga.

Visst har jag åsikter, men inget som tvunget måste förmedlas till omvärlden: jag har börjat på en rad mer eller mindre lättviktiga inlägg med skvalpiga tankar om Assangekulten, krisen i S, ilska över Sverigedemokraternas framgångar, förvåning över att ingen recensent verkar ha reagerat över beskrivningen av den totalt självutplånande karaktären ”Connie” i Jonathan Franzens ”Freedom”, humorn i Ola Rapaces tragiska Millennium-dissningar, de bristande förklaringarna av de estniska citaten och referenserna i Oksanens böcker, glädjen över att upptäcka den ovanliga hjältinnan Katniss Everdeen, Sons of Anarchy, #prataomdet, hur Easy A inte förtjänade att kallas för nya ”Mean Girls”, men däremot fick mig att i en veckas tid dagdrömma om att flytta till Ojai.

Tja, ni ser. Det är inte precis så att det saknats blogginlägg eller texter på den här sortens teman. Möjligen så har The Hunger Games fått för lite uppmärksamhet på kultursidorna, men det lär ju rättas till förr eller senare.

Och för övrigt har jag ganska fullt upp. Min son är en tidstjuv av bisarrt stora mått. Kruxet är att det där med lekande, vyssjande, matande, badande och gosande inte gör sig värst bra som bloggmaterial. Jag har ingen lust att anekdotifiera sonens framsteg. Inte att gnälla om föräldralivets baksidor heller. Åtminstone inte nog för att fylla bloggen med några inlägg i veckan.

Men en sak kan jag konstatera: att jag håller med Andreas Ekström, ännu mer nu än i somras. Även om jag tycker att man har rätt att klaga över sömnbrist och kroppsliga krämpor (ett tag när ungen helst ville äta en gång i halvtimmen, vägrade flaskmatas och nästan bara mikroslumrade i korta stötar i min famn hade jag gett mina samlade besparingar för att slippa amningen och få några timmars sammanhängande sömn) görs det alldeles för lite reklam om hur förbannat kul det är att vara förälder. Innan jag blev förälder själv hade jag inte alls insett vilket privilegium det är att ha en liten unge i sitt liv.

På nyårsafton hade New York Times en artikel om att de lyckligaste äktenskapen är sådana där båda parter ser till att den andra utvecklas – ”If your partner is helping you become a better person, you become happier and more satisfied in the relationship”. Jag inbillar mig att det sambandet också stämmer för föräldraskapet, att det är en av anledningarna till att kärleken till barnet blir så mångfacetterad och omvälvande. Att vara förälder har tvingat mig att bli en bättre människa, åtminstone medan jag umgås med min son. Hans närvaro gör mig lugnare, tålmodigare, mer självsäker. Och, inte minst, gladare.

Jag var ganska väl förberedd på den jobbiga delen av bebislivet – och på den mysiga. Men inte på att tillvaron skulle bli så till brädden fylld av skratt och trams. Det är nog den största överraskningen: att sonens humor skulle lysa igenom så tidigt, att hans lekar och hyss och påhitt skulle få mig att gapskratta flera gånger om dagen.

Nu är tiden i bebisbubblan nästan över. Om två veckor är jag tillbaka på jobbet, sonen får hänga med sin fina pappa istället. Det finns fördelar med det också, förstås, även för mig. Jag gillar ju att skriva, jag tycker om mina kollegor och arbetsuppgifter, jag ser fram emot att träffa mina vuxna vänner och att hinna tänka en tanke eller två utan att bli avbruten. Och samtidigt känns det knäppt, nästan otänkbart, att jag inte längre kommer att kunna umgås med sonen under merparten av hans vakna tid. Hittills har jag upplevt få saker i livet som kunnat mäta sig med hans kramar eller hans bubblande, kvillrande skratt.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Bebisbesserwissrigheter

Note to self: lyssna inte på goda råd. Åtminstone inte från folk som a) knappt känner dig och/eller b) har lämnat småbarnsåren bakom sig. Lyssna inte inte inte på människor som nu, några år eller decennier i efterhand, låtsas som om de varit självklara i föräldrarollen från dag ett – sådana som genast kunnat identifiera och därefter ignorera oväsentliga gnyenden, som haft ungar som sovit hela nätter från ett par veckors ålder.

Och framför allt: bekymra dig inte när flerbarnsföräldrar, stolta-överlevare-efter-tusen-vaknätter-och-multipla-kräksjukor, berättar anekdoter av typen: ”Åh, jag minns hur lätt och roligt allt var med första barnet, så mycket uppmärksamhet han/hon fick! Det andra/tredje/fjärde barnet får minsann klara sig själv.” I alla fall när de fortsätter med kommentarer i stil med: ”Jag tror man påverkar barnen jättemycket som förälder, vår tvåa/trea är så självständig och modig.”

……………

Jag köper Linna Johanssons inlägg om att det nog är bra att vara lagom hård, typen som låter barnet gråta lite och slå sig ibland. Men att hitta den där balansen är sannerligen inte enkelt.

Vår son, vår fina lilla rufslockiga glada son – han som ända sedan födseln ätit stup i kvarten, varit pigg och pratsam och energisk – har på sistone blivit mer medveten om omvärlden, något som tydligt påverkat hans personlighet. Tricksen som funkade förut funkar inte alls, numera. Han är fortfarande glad, men de senaste dagarna har vi också sagt hej till skrikfester, uppfuckade matningsrutiner och störd nattsömn. Jag tror inte han far särskilt illa, men tillvaron var onekligen behagligare bara för ett par veckor sedan.

Det är farligt att medge sådant som förstagångsförälder, har jag upptäckt. Åtminstone för fel personer. För rätt som det är stöter man på någon ytlig bekant som bara väntat på att få sprida visdomar i stil med: ”Ja, det är ju typiskt att oroa sig när det är första barnet.”

Det ideala tycks vara att ta ett raskt kliv över nybörjarstadiet och behandla alla barn som om de hade minst ett syskon. Nyfödda ska få veta att de inte är jordens medelpunkt (”Vaknar han varannan timme, säger du? Bara föräldrarna är lugna och harmoniska är jag övertygad om att alla spädbarn kan lära sig att sova om nätterna”). Barn som är två-tre månader ska helst anpassa sig till en vuxenvänlig matklocka. (Mitt i en långdragen trerättersmiddag: ”Ska han äta nu igen? Du har ju inte ätit klart själv.”)

Nu försöker jag, så gott jag kan, att inte låta mig påverkas av den typen av lösryckta beskäftigheter. Istället jobbar jag på att anpassa rutinerna efter sonens önskemål. Och sen lyssnar vi på barnmorskan, som hävdar att det är en ”fas”. Tillväxtfas. Utvecklingsfas. Enfasenfasenfasenfas. Faser för goda saker med sig, det vet alla som läst ”Att växa och upptäcka världen”. Någon slags fas är det, och därmed ett övergående problem.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Muminsommar

Planen för dagen var så enkel: en barnvagn, en picknickfilt, Tove Janssons Sommarboken. Någon gång om året måste den läsas om, så är det. Och varför inte just nu, när det skrivs om Muminjubiléet lite överallt och jag börjar dagarna med P3 Kulturs Muminroast?

Men nu hittar jag inte boken. Boel Westins Tove Jansson-biografi står där den brukar, bredvid Kometen kommer, Trollkarlens hatt och de andra böckerna. Seriesamlingen finns i tryggt förvar. Men farmor och Sophia hittar jag ingenstans.

Egentligen spelar det ju ingen större roll. Jag känner ju redan farmor och Sophia, har umgåtts med dem sommar efter sommar. Vissa passager bär jag med mig jämt, som den här, från Badmorgon (hittad på en annan blogg):

När dör du? frågade barnet.
Och hon svarade: Snart. Men det angår dig inte det minsta.
Varför? frågade barnbarnet.
Hon svarade inte, hon gick ut på berget och vidare mot ravinen.
Det där är förbjudet! skrek Sophia.
Den gamla svarade föraktfullt: Jag vet. Varken du eller jag får gå till ravinen men nu gör vi det i alla fall för din pappa sover och vet inte om det.

Jag vill bada, sade barnet. Hon väntade på motstånd men det kom inte. Då klädde hon av sig, långsamt och ängsligt. Man kan inte lita på den som bara låter allting hända. Hon stack benen i vattnet och sade: Det är kallt.
Naturligtvis är det kallt, svarade den gamla kvinnan med tankarna på annat håll. Vad hade du väntat dig?
Barnet gled ner till midjan och väntade i spänning.
Simma, sade hennes farmor. Du kan ju simma.
Det är djupt, tänkte Sophia. Hon har glömt att jag aldrig har simmat på djupt vatten utan att ha nån med mig. Och därför steg hon upp igen och satte sig på berget och förklarade: Det blir tydligen fint väder idag.

Kanske älskar jag farmor så mycket för att hon får mig att tänka på min egen estniska mormor. Hon som lät oss leka med brinnande ljus – under kontrollerade former, förstås. Hon som lät oss hitta på egna kakrecept och baka dem, hur vansinniga recepten än såg ut att vara. Hon som lät oss klättra runt på sommarstugans tak – ett tak med en fantastisk utsikt över en glittrande fjord – och äta körsbär direkt från trädet. Hon som lät oss tälja barkbåtar med våra små barnfingrar, trots att kniven var vass.

Vi måste haft tråkiga dagar, där i sommarstugan strax utanför Uddevalla. Men i efterhand minns jag nästan bara soliga morgnar, lek med kattungar, bullbak, kottkrig, tidningsmakande, fisketurer i gryningen.

Jag tittar på min son som just nu sover djupt i min famn och tänker att ingenting ingenting ont någonsin får hända honom. Samtidigt hoppas jag att han kommer omges av kloka människor som vågar låta honom simma på djupt vatten.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Bebisliv

…han ligger bredvid mig i soffan nu, nästan två veckor gammal. Då och då gnyr han stilla i sömnen, rynkar ihop pannan, sprätter med händerna. Jag tänker inte skriva så värst mycket om honom, han är ju själv alldeles för liten för att välja om han vill vara med.

…dessutom har andra beskrivit föräldraskap så mycket bättre än vad jag är förmögen att göra. Jag inser ju att vi är ganska vanliga när vi hänfört beundrar små små händer och fötter och fåfängt försöker fånga bebisens minspel i tusen foton. Jag förstår ju att jag är långt ifrån den första som drabbats av översvallande lyckokänslor när mitt barn tillitsfullt krupit ihop och somnat i min famn.

…så nej, jag lyckas inte formulera något som känns värst träffsäkert. Istället sköljer scener från filmer, romaner och teveserier ständigt genom mitt sömniga, oxytocinrusiga huvud. Ganska ofta poppar ett Buffycitat upp i huvudet, Willow som pratar om  Miss Kitty Fantastico: ”I keep thinking, ‘okay, that’s the cutest thing ever.’ And then she does something cuter, and completely resets the whole scale.” Samtidigt är det så uppenbart att gulligheten är ett evolutionärt trick, designat för att dölja det faktum att skötseln av nyfödda innebär en massa hårt jobb. Inledningsscenen i ”En alldeles särskild dag”, när Sophia Lorens utmattade hemmafru långsamt och metodiskt väcker, klär och matar sina sex barn och sin skitstövel till man, blir alldeles särskilt drabbande en kväll när jag ser den med kanske tre timmars sömn i kroppen, ett tröttgnälligt spädbarn i famnen och ett litet åskväder djupt inbäddat i hjärnan.

…bristen på sömn till trots är vår tillvaro riktigt lyxig. Hittills har jag bara stött på värme och vänlighet, från alla möjliga håll. Släktingarna som ringer och gratulerar har fått en alldeles särskild mjuk ton i rösten. Vänner kommer hit, bjuder oss på mat och överöser sonen med kläder och leksaker. När telefonen ringer klockan åtta på morgonen och jag går upp och svär och muttrar något om vem i helvete det är som ringer nyblivna föräldrar så tidigt så blir svaret, till min förvåning: ett blomsterbud. Och härom dagen knackade grannens lillkille, kanske fyra år gammal, på vår dörr alldeles på egen hand.

”Heeej. Har ni en bebis? Vad heeeter han?”

Jag gick ut och visade upp sonen. ”Han har inget namn ännu. Vad tycker du att han ser ut som?”

Grabben tog en titt till på sonen, hans lockiga hår och ugglemönstrade body. Funderade. Sedan kom ett bestämt: ”Han ser ut som en zebra.”

3 kommentarer

Filed under Uncategorized