En reseberättelse

I förra veckan var jag i Israel och på Västbanken. Det var en vecka när den amerikanska presidenten försökte mäkla fred, utan att göra några påtagliga framsteg. I Jerusalem och i Betlehem kastades det stenar. I Tel Aviv var stranden full av solbadare och strandtennisspelare. I Gaza syntes en ny bil; någon hade lyckats smuggla in delarna via tunnlarna från Egypten och sedan montera ihop den igen. I checkpointsen längs med muren kring Västbanken köade tusentals människor varje morgon för att ta sig till sina jobb, sina fält, till sjukhus och skolor. I Hebron slängde de fanatiska israeliska bosättarna skräp på sina palestinska grannar. Tja, ni förstår, det var en ganska ordinär vecka.

Här är några blandade, fragmentariska intryck:

Muren, säkerhetsbarriären, staketet: så här ser den åtminstone ut i utkanten av Betlehem.

Här är vägen in i Jerusalem, några få minuters bilfärd bort. En vanlig vardag kommer folk dit vid två på morgonen, vissa sover en stund på kartongbitar för att hinna först in genom spärrarna, vid fem på morgonen är kön redan lång.

Vi tog en promenad över till den västra sidan och tillbaka. Eftersom det var Yom Kippur och checkpointen var stängd för palestinier var området folktomt. De enda vi träffade på var tre uttråkade vakter som hängde på spärrarna och testade fingeravtrycksmaskinen. När någon i gruppen tog fram sin kamera skrek de åt oss, annars var det fritt fram. Ibland ger ett EU-pass en märklig frihet.

I det här huset bor en stor familj – med sex barn, har jag för mig. På muren finns flera övervakningskameror. Soldaterna som bevakar området kring huset vill inte att familjen ska dra för sina gardiner, de vill kunna se vad som pågår i lägenheten. I bottenvåningen finns en butik, den verkar inte locka särskilt många kunder.

Den här gatan brukade vara ett livligt shoppingstråk, nu är den snudd på folktom.

Bosättningen Har Homa ligger inklämd på en kulle mellan Betlehem och Jerusalem. Hela kullen har bebyggts på lite drygt ett decennium. De vita, fyrkantiga husen syns från stora delar av Betlehem. ”Dit brukade jag vandra på helgerna”, berättade en universitetslärare för oss. Nu är området inhägnat, förmodligen är de flesta palestinier som tar sig in byggnadsarbetare.

Den här lilla flickan stötte vi på i ett flyktingläger i Betlehem. Halva journalistgruppen kastade sig över sina kameror. Det var faktiskt svårt att släppa henne med blicken; de ledsna ögonen, pistolen mot ansiktet, ”My lovely girl” över magen. Samtidigt kändes det lite äckligt, igelaktigt. För flickan hade inte bett om att bli någon slags symbol för misär och våld och flyktingskap, hon var bara en liten gullig tjej som råkade leka med en plastpistol.

Jag blev ledsen av att se henne, ledsen av att tänka på att också hon kan få växa upp med att ta den fruktansvärda, onödiga, permanenta palestinska flyktingkatastrofen för given. Jag hoppas den lilla flickan slipper hänga upp sitt liv på att hon någon gång ska återvända till en förfaders ickeexisterande hus i en ickeexisterande by någonstans i Israel. Jag hoppas hon får höra att hon har rätten till egna val och ett bra liv någonstans där hon själv vill leva.

På Västbanken hyllas fortfarande den korrupte skitstöveln Arafat; hans bild syntes lite varstans, här på ett skåp på Birzeituniversitet i Ramallah.

På campusområdet stötte vi också på följande konstruktiva protest: ”Zionism is worst than Nazism”. En universitetslärare berättade, inte utan stolthet i rösten, om hur studenterna för några år sedan kastat sten på Lionel Jospin när han haft mage att kritisera Hizbollah. Det där med, tja – åsiktsfrihet, olika synsätt som bryts mot varandra, en fri debatt – verkade inte gälla ämnen som på något sätt berörde Israel.

Det här grabben träffade vi på i Sderot, en israelisk stad nära Gaza. Han leker i en stor orm som också kan tjänstgöra som skyddsrum. Det behövs, med tanke på Kassamraketerna som trillar ner med ojämna mellanrum. Sedan januari i år har över 200 raketer träffat Sderot.

Om man ser noga på metallskrotet upptäcker man att raketerna har olika färg, beroende på vilken grupp som har skickat dem.Det sägs ibland att Kassamraketer är primitiva, trubbiga – snudd på ofarliga. Det där med primitiviteten är nog en skral tröst om man är fem år och vecka efter vecka tvingas gömma sig från fallande bomber.

Det som syns i diset är Gaza. Där pågår inget lidande, ansåg vår israeliska guide. ”Det kommer stora lastbilar med mat och varor till Gaza varje dag! Till och med djuren får mat!”

Den så kallade journalistkullen utanför Sderot, den med utsikten mot Gaza, hör till de mest bisarra ställen jag någonsin besökt. På vägen dit såg vi tre turistbussar. Uppe på platsen fanns ett gigantiskt vindspel och en bänk, där fyra unga israeliska soldater satt och såg ut över utsikten. ”Ungdomar gillar att komma till det här området på kvällarna och röka på”, förklarade guiden obesvärat. Mmm, vad kan väl gå upp mot att se solen gå ned över en humanitär katastrof?

Den sista dagen åkte jag med hälften av gruppen till Tel Aviv. Sanden var vit och varm, havet ljummet, allt kändes fridfullt. Vi var märkligt upprymda allihop, det var den skönaste dagen på länge.